En tidig förmiddag beger vi följeslagare oss i taxi genom Betlehem mot Bir Ouna, i den intilliggande staden Beit Jala. Ända sedan jag anlände hit har jag försökt att ta in all möjlig tillgänglig information – det finns mycket att lära sig om livet under ockupation. Snart kommer jag få ännu en insikt om vad en mur som skiljer människor åt kan innebära. Det får mig att önska att alla människor som vill resa betongklumpar för att skilja männsikor åt kunde få dricka kaffe hemma hos familjen Abu Sa’d.
Det är en ny kontakt som vi följeslagare ska träffa i dag, och vi är på besök för att uppdatera oss om det senaste i området och se hur situationen för invånarna ser ut just här. Det här är en av de uppgifter som ingår i följeslagaruppdraget, att besöka utsatta områden, höra om ockupationens konsekvenser och om hur människorna som har detta som vardag upplever det. Därför slår vi oss ned i sofforna hemma hos Sohaiila och Naim Abu Sa’d.
Vi bjuds på hett kardemummasmakande kaffe, och Sohaiila och Naim börjar sin berättelse. Det är en berättelse med utgångspunkt i stadsdelen där de bor, Bir Ouna, och om hur situationen har förändrats och utvecklats under årtionden. Det är en historia tätt sammanlänkad med familjens liv.
Kort in i konverstationen får vi alla höra något som förvånar oss mycket. Vi befinner oss tydligen inte i staden Beit Jala som vi trott, utan i östra Jerusalem.
– Hur?!, frågar vi följeslagare nästan i kör.
Jag går i tankarna igenom resvägen som vi tog i hopp om att förstå hur vi plötsligt kan ha förflyttat oss till en annan stad än den vi trodde att vi var i. Soahiila förklarar:
– Efter kriget 1967 ändrades gränserna. Jerusalem expanderade, och över en natt bodde vi i östra Jerusalems kommun. Gränsen går bara hundra meter upp på gatan ni körde ned på.
Stadsdelen Bir Ouna, med utsikt över den bördiga Cremisandalen, hör rent geografiskt alltså ihop med Beit Jala. Några drag med en penna och gränserna omvandlades snabbt.
Rörelsefrihet är ett ständigt relevant tema i Palestina och Israel. Vilken typ av id-kort du har avgörs framförallt av var du föds. En palestinier som föds på Västbanken kommer också ha ett id-kort som fastslår det. Palestinska “Västbanksbor” behöver ha särskilda tillstånd för att få åka in i Israel, men kan resa fritt i de palestinska områdena.
En palestinier som bor i Jerusalem kommer i sin tur att ha ett annat id-kort, och behöver inte söka tillstånd för att åka in i Israel och kan därför röra sig mer fritt. [1] När familjen Abu Sa’d 1967 plötsligt fann sig bo i Jerusalems kommun fick de också id-kort som klassar dem som östra-jerusalembor. För deras möjlighet att röra sig fritt i Palestina och Israel skulle man kunna säga att det är en fördel. Hade de haft id-kort som klassade dem som Västbanksbor skulle de exempelvis ha behövt söka särskilda tillstånd för att kunna ta sig till sin mark, som även den hamnade inom Jerusalems kommungräns 1967.
– Nu kan vi åtminstone åka när vi vill, även om vi kan bli kontrollerade av israelisk militär flera gånger på vägen, säger Naim.
Åren 2014-2015 blev omvälvande år i Bir Ouna. Trots att israelisk domstol i april 2015 avslog den planerade rutten för muren genom Cremisandalen och arbetet stoppades [2], återupptog det israeliska försvarsministeriet byggandet i augusti samma år [3]. Cremisandalen är sedan dess avskild från Palestina, och det är den dal där familjen Abu Sa’d har sin mark.
Trots att familjens hus hör till östra Jerusalems kommun hamnade huset på den östra sidan av muren, alltså Västbankssidan. Marken som de odlar ligger däremot på andra sidan muren.
Den tidigare utsikten över Cremisandalen byttes i augusti 2015 ut mot en sju meter hög grå betongmur, bara 30 meter från familjens hus. Muren innebar också att själva bostaden hamnade på den östra sidan av muren, alltså Västbankssidan. Deras mark däremot, bara 200 meter bort fågelvägen, hamnade på den andra sidan muren. Den tidigare promenaden familjen kunde ta för att nå sina oliv- och fruktträd har bytts ut mot en biltur runt en stor del av muren för att kunna arbeta.
– Det tar 15-30 minuter, beroende på vem som kör, säger den äldste sonen som har anslutit sig. Han säger det med glimten i ögat till sin far som skrattar till, och jag fascineras över hur de lyckas hitta humorn i en så ofattbar situation.
