”Det första resebrevet handlar alltid om muren”, sa en person som har läst många följeslagares brev. Då ska mitt första brev handla om något helt annat, tänkte jag. Men det går inte! Väl på plats här i Palestina/Israel blir det för mig så påtagligt att det största problemet är de murar som byggts upp – fysiska murar, såväl som murar mellan människor och inom människor.
I juni 2002 beslutade Israels regering att man skulle bygga en barriär som separerar Västbanken från Israel. Det officiella skälet till detta beslut var att sätta ett stopp för en våg av palestinska självmordsattacker mot Israel. Men bara cirka 20 % av muren löper längs gränsen mellan Västbanken och Israel, den så kallade Gröna linjen. 9,5 % av Västbanken (inklusive Östra Jerusalem) är inklämt mellan muren och Västbanken.(1) Under mina första två veckor här har jag ständigt stött på murar …
I Abu Dis i Jerusalems utkant står jag framför en 12 meter hög betongmur. Det är kallt där i skuggan. Klottret på muren handlar om längtan efter en annan morgondag. På båda sidor om muren bor palestinier. Cliff Hotel, som var nytt och fräscht när jag var här första gången för ett par år sedan, har kommit i kläm. Ägarna kämpar fortfarande för att ändra murens sträckning, så att man kan öppna sitt hotell igen. Just nu har den israeliska militären tagit över det. Alla fönsterrutor är krossade.
Vägar kan också fungera som murar. Breda, fina vägar skär av Västbanken. Dessa vägar är till för de israeliska bosättarna, så att de tryggt och snabbt ska kunna ta sig till Västra Jerusalem och till andra platser i Israel. Palestinierna på Västbanken får inte använda dessa vägar, vilket gör att samhällen skärs av från varandra, enklaver bildas och människor förlorar sin rörelsefrihet.
På Västbanken finns det 69 vägspärrar eller checkpoints. De flesta av dessa finns på själva Västbanken och inte längs Gröna linjen, vilket innebär att de skiljer palestinier från palestinier, vänner från vänner, familjemedlemmar från familjemedlemmar. Till detta kommer så kallade flygande checkpoints, som kan dyka upp lite överallt. OCHA (2) har räknat dem till cirka 150 stycken per vecka. För att få passera dessa checkpoints måste man kunna visa upp ett tillstånd att man har rätt att röra sig där. Inte alla får ett sådant. Vid vägspärrarna förstärks också murarna mellan människor. Hur påverkas bonden som varje dag måste bevisa för soldaten att han har rätt att bruka sin egen jord? Vad sker med en människa som ständigt förödmjukas? Vad händer i soldaten som riktar sitt vapen mot bonden eller barnet? Vilka bilder får man av varandra? Vart tar människan, medmänniskan vägen? Hur blir fred och försoning möjligt?
Jag är placerad i Jayyous, en by på Västbanken med cirka 3000 invånare. 80 % av byborna är bönder. 2003 byggdes muren i Jayyous. Här består den av taggtråd, elstängsel och patrullvägar. I Jayyous sträcker sig muren så långt som 6 kilometer från Gröna linjen. 70 % av Jayyous jordbruksmark ligger på ”fel” sida.(3) För att ta sig till sin mark måste bönderna passera särskilda grindar som bevakas av israeliska soldater. Dessa grindar har särskilda öppettider (som ibland plötsligt kan ändras), som bönderna måste passa. Man måste dessutom ha tillstånd för att passera grinden, vilket inte alla får.
Borgmästaren i Jayyous berättar att varken han eller hans son får något tillstånd att passera grinden, så han har inte kunnat bruka sin jord på över tre år. Han har ansökt om tillståndet flera gånger, men alltid fått avslag utan att få veta varför. Andra ser det som förnedrande att ens ansöka om tillstånd för att få vistas på sin egen mark, som till exempel vår vän taxichauffören. Många bönder har förlorat mycket av sin inkomst när vissa eller alla i familjen inte fått något tillstånd. Grindarnas begränsade öppettider spelar också roll, liksom att bönderna måste ta sig en längre sträcka till och från sin mark nu när man är tvungen att ta sig genom en viss passage och inte längre får använda sina gamla vägar. Vid några tillfällen har grindarna varit stängda en längre tid, vilket gjort att frukt ruttnat på träden och bönderna förlorat hela skörden.(4)
På Jayyous jordbruksmark, på andra sidan muren, finns det 6 sötvattenkällor, vilka är viktiga för bevattning. Israeliska staten har installerat vattenmätare på dessa källor och om bönderna i Jayyous överskrider sin vattenkonsumtion över en viss kvot får de kraftiga böter. På grund av detta kan byn inte längre ta dricksvatten från sina källor, utan vattnet kommer nu från grannbyn Azzun. Azzuns vatten är ständigt hotat av ett berg av sopor som dumpats i närheten från de israeliska bosättningarna.(5)
När muren byggdes hamnade en beduinfamilj i kläm på andra sidan muren. Härom morgonen mötte vi kvinnan i familjen, som är sjuk och skulle till doktorn. Hon har tillstånd att passera genom Södra grinden som är öppen tre gånger om dagen, en kvart åt gången. Senare fick vi veta att hon hade fått vänta i över fyra timmar på kvällen för att få komma genom grinden och hem. Borgmästaren berättade att kvinnans båda söner hade blivit fråntagna sina tillstånd, så nu kan de inte komma till skolan, utan måste sitta hemma.
Vi tog en promenad i en vacker dalgång full med olivträd som är hundratals år gamla. Vintersolen sken, luften var klar och det kändes härligt att ströva omkring. Jag hade kunnat fortsätta i timmar. Men plötsligt tog det stopp. Taggtrådsstängslet/muren skar av vår stig. Dalgången fortsatte på andra sidan. Människorna i Jayyous får inte bara sin inkomst från jorden, utan den är också deras vila och rekreation. De senaste tre åren har familjerna i Jayyous inte kunnat ha picknick under fruktträden, barnen har inte kunnat spela fotboll på fälten. Skolbarnen har inte kunnat gå på utflykt på tre år.
