Jag har precis satt mig tillrätta i vår mysiga innergård där fåglarna kvittrar och bönorna växer med en magisk hastighet när jag hör grönsaksbilens högtalare. Lägger snabbt ifrån mig datorn, in för att hämta pengar och sedan ut på gatan för att köpa fina billiga tomater och gurkor från grannbyarna. I ögonblicket känns taggtråd, stängsel, grindar och soldater långt borta men för bara några timmar sedan började min dag, precis som så många andras, med just detta.
Tidig morgon stod jag vid en jordbruksgrind och såg äldre män gå ur sina bilar, öppna bakluckan och lyfta på skyddet för reservdäcket för att visa att de inte har något gömt där, en flicka på väg till skolan öppna sin skolväska och få innehållet kontrollerat av en beväpnad soldat och en pojke kämpa mot tårarna när han blev nekad att gå igenom, eftersom hans tillstånd inte gäller för den grinden. Det var en ganska lugn morgon.
Vi åker mycket bil till de olika vägspärrarna och jordbruks- grindarna och jag har tappat räkningen på alla de gånger jag har suttit och njutit av landskapet som glider förbi; de gröna böljande kullarna, knotiga olivträden och knallgula citronerna. Men så plötsligt är den där igen och ändrar mitt humör helt – muren. Muren är bara en av alla rörelsehinder här men det är den som påverkar mig absolut starkast. Här består den inte av de höga cementblocken utan skär genom landskapet med sitt stängsel, elektriska staket, militärvägen bredvid på den västra sidan och säkerhetszonen med sina taggtrådsrullar på den östra. Den är i snitt sextio meter bred, vilket betyder att mycket mark konfiskerades när den byggdes.(1)
Byn Jayyous på Västbanken, som är mitt hem under de närmaste tre månaderna, ligger precis vid muren och många i byn har blivit av med jordbruksmark. Cirka 85 % av muren går inne på Västbanken och inte på gröna linjen (2) , alltså 1949 års stilleståndslinje mellan Israel och Palestina, och här i Jayyous går den fem kilometer innanför. På grund av dess dragning är muren illegal och utgör ett brott mot internationell humanitär rätt, vilket den internationella domstolen i Haag har slagit fast (3). Eftersom muren här går så långt från den gröna linjen betyder det även att en stor del av bybornas jordbruksmark ligger på andra sidan vilket gör att de måste ta sig igenom en av grindarna i muren varje gång de ska ta sig till eller från sin mark. Om de har ett tillstånd vill säga, annars kommer de inte igenom alls. Tillstånden utfärdas av israeliska myndigheter och är numera svåra att få. Varje gång du ska så, vattna, skörda eller bara titta till din mark behöver du alltså åka en omväg, stå och vänta på att israelisk militär ska komma och öppna grinden, bli kontrollerad, ifrågasatt och först därefter förhoppningsvis genomsläppt.
De flesta av jordbruksgrindarna är bara öppna cirka en timme på morgonen, en mitt på dagen och en på eftermiddagen. I vårt område ändras tiderna ofta vilket förstås ställer till ytterligare problem för de jordbrukare som behöver stå och vänta eller missar öppningen. Igår var det en grind som öppnade först klockan nio i stället för klockan åtta som den ska. Ingen information ges utan människor och djur får helt enkelt stå och vänta tills någon kommer. Klockan nio är det redan varmt så när de väl kommer till sin mark är det väldigt sent för att vattna och börja arbeta. Att sköta sin mark, odlingar och djur under dessa förhållanden är förstås väldigt svårt och rätten till mat och en skälig levnadsstandard är bara två av alla de grundläggande mänskliga rättigheterna som kränks i och med muren.
I morse var det en ung man som demonstrativt tittade åt andra hållet när han gav soldaten sina papper som sen inte gav tillbaka dem till honom utan istället till mannen som körde kärran. De såg ut att vara ungefär jämngamla, han i jeans och t-shirt på väg för att jobba på jordbruksmark och hon i skottsäker väst och vapen i hand kontrollerandes. Jag funderar på vad de tänker, hur de ser på sin egen roll och på den andras. Vad gör ett sådant möte med dem som människor? Och hur skulle det bli om de i stället kunde få mötas på ett helt annat sätt?
Bilder
1. Muren vid byn Jayyous. Foto: Karolina Österblom
2. Jordbruksgrind vid Habla. Foto: Karolina Österblom
