Det blev ett abrupt uppvaknande. Jag befinner mig sedan ett par veckor som följeslagare i Tulkarm och Qalqiliya på Västbanken i Palestina. Båda dessa städer ligger endast 10-15 kilometer från medelhavet men det är svårt att få en känsla av att det skulle vara två kuststäder. Här handlar livet för palestinier mycket om gränserna och möjligheterna att röra sig mellan Palestina och Israel.
2002-2003 började Israel bygga en lång mur. Muren har inte bara konfiskerat land, den har också försvårat för människor att röra sig mellan deras hem och arbete. Idag är muren 709 km lång medan den internationellt överenskomna linjen mellan länderna är 320 km. Det betyder att muren är mer än dubbelt så lång mot vad den ska vara. Ännu är inte hela byggd men enligt de beräkningar som gjorts kommer 85 % av muren när den står klar vara byggd inne på Västbanken på palestinsk mark, därför anser Internationella brottmålsdomstolen muren vara olaglig. [1]
Jag hade en teoretisk kunskap om konflikten mellan Palestina och Israel och hur den israeliska ockupationen påverkar människor. Men som jag känner den nu hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den är överallt. Sitter som en grå filt, pockar på uppmärksamhet. Den är en del av palestiniernas vardag och hur lite de än vill förhålla sig till den är de tvungna. Jag är endast en aktiv betraktare, inte alls utsatt för den på samma sätt som människor här. Men jag exponeras för den och den kommer vara min verklighet att hantera och berätta för er om de kommande tre månaderna. Jag har redan varit arg, ledsen, tröstlös och uppgiven. Jag är förvisso en känslomänniska, men det här är något annat.
En av våra första dagar på plats åkte vi tillsammans med våra kontaktpersoner Suhad och Imad för att titta på muren och vart den har upprättats. Båda har levt hela sina liv här, de har upplevt hela ockupationens utbredning men är självklart inte endast offer. Livet måste alltid fortsätta och pågå.
Imad och jag stod bredvid varandra precis intill den 10 meter höga muren strax utanför Qalqiliya. Det skiljer några år mellan oss, men vi var barn ungefär samtidigt. Vi bar säkert liknande drömmar och tankar om framtiden. Enligt barnkonventionen som ratificerats av nästan alla världens länder borde våra rättigheter sett likadana ut. [2] Men i praktiken såg våra verkligheter väldigt olika ut. Hans rörelsefrihet extremt begränsad och min möjlighet att röra mig fritt var aldrig ifrågasatt. När jag står där i denna stad som teoretiskt borde klassats som kuststad tänker jag på min egna ständiga längtan till hav och vatten. Jag funderar på hur jag hade känt mig av att veta hur nära havet fanns men inte kunna ha tillgång till det, inte ens få kunna doppa tårna. Jag har massa frågor men vi förblir ståendes i tystnad, egentligen behöver inget mer sägas. Muren säger det. Den massiva betongen talar ett tydligt språk.
Regnet kom plötsligt och vi fick kvickt slänga oss in i bilen. Medan vi åkte runt och tittade på omgivningarna funderade jag mycket på min nya roll som följeslagare, vad kan jag bidra med? Kan jag på något sätt göra verklig skillnad? När jag ställde frågan högt kom svaret snabbt från både Imad och Suhad. Berätta för alla om det ni ser och upplever. Och det är väl kanske så förändring kan ske.
Jag griper tag i hoppet och tänker att det är så här jag måste jobba den kommande tiden. Jag ska berätta för er om ockupationens vardag och jag hoppas ni i er tur kan sprida det vidare. Det är lätt att ge upp men det är vår skyldighet att se till att den här ockupationen kommer till ett slut. Jag är glad att just ni vill läsa och följa mig under detta arbete.