Det är en otroligt varm och solig dag i Tel Aviv, och gatorna är fyllda av dansande människor och regnbågsflaggor. 200 000 har samlats för att fira Tel Aviv Pride och gå med i paraden. [1] Där paraden startar står tre aktivister med stora rosa skyltar: “Dear tourists! Have you checked the checkpoints yet?” och “Jag är attraherad av alla kön förutom ockupationen” står det på engelska och hebreiska på deras skyltar.

– Vissa har applåderat eller sagt att det håller med, säger en av aktivisterna. Men många har blivit arga eller spottat på oss. Ockupationen är fortfarande en känslig fråga, även bland hbtq-personer.
Det är en stark kontrast att åka till Tel Aviv från östra Jerusalem och Västbanken. När man står på en bred gata med nybyggda höghus är det svårt att föreställa sig att bara en timme bort kämpar befolkningen med husrivningar, vägspärrar och markkonfiskeringar. Israels turistmyndighet [2] har använt Prideparaden som ett sätt att locka turister och lyfta fram Israel som ett liberalt och gayvänligt land. Detta har kritiserats av båda israeliska och palestinska hbtq-grupper. De använder termen “pinkwashing” [3] för att beskriva hur Israel utnyttjar hbtq-frågor för att ‘tvätta rent’ ockupationen. [4]
Debattörer har kritiserat regeringen och premiärminister Benyamin Netanyahu för att lyfta hbtq-rättigheter i internationell media men inte på hemmaplan [5], när till exempel varken samkönade eller interreligiösa äktenskap är lagliga i Israel. [6] Det hävdas ibland att Israel är den enda platsen i Mellanöstern där hbtq-personer kan leva i frihet [7], vilket många inte håller med om. För palestinier hävs inte ockupationen bara för att en inte är straight.
– Det finns ingen rosa dörr i muren, säger Ghader Shafie på den palestinska queerfeministiska organisationen Aswat. [8] Soldaten i vägspärren kommer inte låta dig passera endast för att du är gay.
Ghader berättar att när hon var tonåring i Israel och hade frågor om sin sexualitet, fanns den bara en organisation att vända sig till, en israelisk hbtq-organisation. De hade en telefonlinje man kunde ringa och där sa de att hon bara kunde vara öppet lesbisk i Tel Aviv. Så fort hon började universitetet flyttade hon dit, men upptäckte att även om hon kunde vara öppet lesbisk, så kunde hon inte vara öppet palestinier.
– Mina israeliska vänner sa att jag hade tur för jag såg inte palestinsk ut. Det var bara mitt namn som var problemet, det lät för arabiskt.

Eftersom palestinier var en lika viktig del av hennes identitet som hennes sexualitet, flyttade Ghader från Tel Aviv och kämpade länge med sin sexualitet tills hon hittade Aswat.
– Här kunde jag för första gången vara mig själv, berättar hon. Aktivisterna vid paraden i Tel Aviv tror också att det är från gräsrotsrörelser och organisationer frigörelsen måste komma. Deras främsta problem med Tel Aviv Pride är att den organiseras av staden, och därmed genom en ockupationsmakt. Prideparaden i Jerusalem är enligt dem ett mycket viktigare initiativ
– I Jerusalem organiseras paraden av gräsrotsrörelser, av israeler och palestinier tillsammans, det är vad som behövs.