Muren som blev en bro

Muren går som en spricka genom jordbrukslandskapet på nordvästra Västbanken. En spricka som inte bara separerar bönderna från sin mark, men som också hindrar människor från att mötas. Men trots svårigheterna förmår lantbrukaren Jalal fortsätta sträva mot fred och försoning.

Tre timmar norr om Jerusalem ligger staden Tulkarem. Dess omgivning kan uppfattas som vild och karg, nästintill ogästvänlig, men vid en närmare anblick inser man snart att så inte är fallet. Staden omges av en av Palestinas bördigaste jordbruksmarker och landskapet är i högsta grad påverkat av mänskliga krafter. Bergssidorna är ofta formade i terrasser, täckta av olivträd. På de flackare landytorna står långa rader av växthus, fyllda av grönsaker. Och här trivs citrusträd, guava, avokado, mandel och dadlar. Ett paradis för en lantbrukare kan tyckas, men jordbruket kring Tulkarem är långt från konfliktfritt och påverkat av ockupationen.

Område C, i vilket Tulkarems omgivningar ingår, kontrolleras av Israel och utgör det största administrativa området på Västbanken [1]. Marken är eftertraktad då den innehåller viktiga mineraler, sötvatten och bördiga jordar [2]. Det lokala jordbruket är den ekonomiska basen för det palestinska samhället och nödvändigt för att behålla en säker livsmedelstillgång [3].

I Tulkarem märks ockupationens påverkan på jordbruket på ett mycket tydligt sätt. För rakt genom kulturlandskapet, på den palestinska sidan om den gröna linjen, sträcker sig muren. Muren, som i Tulkarem inte är mer än ett stängsel, men som ändå klyver den bördiga marken i två delar.

Lantbrukaren Jalal Azeez kämpar hårt för att gå runt ekonomiskt. Hans familj har brukat samma land i många generationer, men de senaste 70 åren har förutsättningarna förändrats. När staten Israel grundades 1948 förlorade de delar av marken, under kriget 1967 likaså och i och med konstruktionen av muren 2002 hamnade stora delar av den återstående marken på fel sida om stängslet, i sömzonen. Sömzonen kan endast nås genom särskilda jordbruksgrindar, vilka kontrolleras av israelisk militär. Dessa öppnas bara ett fåtal gånger om dagen, i veckan eller om året [4]. Precis som många andra bönder på Västbanken har Jalals intäkter minskat kraftigt som ett resultat av muren [5]. En gång var grinden stängd i 17 dagar. När han till slut fick passera gick det inte att rädda plantorna. Under gårdagen öppnades inte grinden på grund av regn, ett regn som inte hade inneburit några problem för Jalal som odlar i växthus. Alla som passerar grinden behöver tillstånd från de israeliska myndigheterna [6], även reparatörer som kan behöva komma med kort varsel. Vänner och familj kan inte längre komma på spontana besök eller hjälpa till med arbetet. För Jalal innebär det att hans verksamhet blir mindre motståndskraftig, att han tvingas arbeta mer självständigt och förlorar en stor del av samvaron med släkt och vänner.

Trots allt negativt som ockupationen har inneburit för Jalal låter han det inte påverka hur han bemöter de israeliska soldaterna när han passerar genom grinden. Jalal strävar efter att med hjälp av ett varmt bemötande göra soldaterna mer medmänskliga. Flera gånger har soldater trakasserat honom och varje gång anstränger han sig för att inte bli provocerad och i stället fråga dem varför de beter sig så illa. Han får ofta en ursäkt och inom kort kan de samtala fritt, som två vanliga människor. Jalal ger sig inte, han fortsätter att odla sina tomater, samtidigt som han sprider medmänsklighet och bygger broar till Israel, en soldat i taget.