'- Neeejjj, inte Michael Jackson! utbrister flickorna i kör när jag och min kollega undrar över vilken musik de gillar att lyssna till mest. Alla börjar fnittra hejdlöst och kommer snabbt överens om att Hannah Montana är bra. Zeinab, en av flickorna i gruppen blir ombedd av sin lärare Myriam att sjunga och hon gör det gudomligt bra.
Det är svårt att egentligen märka någon skillnad mellan dessa intelligenta, roliga och stundtals kaxiga unga tjejers drömmar och förhoppningar från de tonårstjejer man träffar hemma. – Jag vill studera internationella relationer och flytta utomlands, säger en av tjejerna. En annan vill bli journalist medan den tredje vill bli lärare.
– Jag vill ha ett fritt Palestina, säger den sista flickan vi frågar.
Då blir skillnaden mellan tjejerna hemma och Jahalin-tjejerna tydlig. Det är inte drömmarna som skiljer sig utan möjligheten att förverkliga dem. Jahalin-flickorna bor i Al´Ezariya, en liten stad sju kilometer öst om Jerusalem alldeles intill Jerusalems största sopberg. [1]
Vi är på vårt första möte med en grupp unga tjejer mellan 13-17 år gamla som vi de närmaste månaderna ska följa och undervisa i engelska. I slutet av nittiotalet fördrevs dessa flickors familjer tillsammans med ungefär tvåhundra andra beduiner för att ge plats åt expanderingen av Ma´ale Adummin eller “Israels skinande pärla”som den också kallas.[2]
Ma’ale Adummin är en av Israels största och strategiskt viktiga bosättningar och många av dess invånare arbetar i Jerusalem. Trots att bosättningarna på Västbanken inklusive de i östra Jerusalem är illegala enligt internationell rätt fortsätter de att byggas och israeler uppmanas att flytta in. [3] Idag bor ungefär en halv miljon israeler i bosättningar på de ockuperade områdena på Västbanken inklusive östra Jerusalem. [4] Etableringen och expansionen av Ma’ale Adummin har fördrivit Jahalin-beduinerna från deras mark och in i en tillvaro av fattigdom där arbetslösheten är hög och tillgång till vatten, elektricitet och hälsovård är en bristvara.[5]
Sedan början av september 2011 har ungefär 755 palestinier blivit tvingade att flytta på grund av att israeliska armen rivit deras hus, konfiskerat personliga handlingar men också på grund av trakasserier. [7] Fyrtio procent av dessa fördrivna har varit Jahalin-beduiner.[8] Enligt en nyligen publicerad rapport från Diakonia befaras att ytterligare 2300 beduiner kommer att förflyttas med början i januari 2012, två tredjedelar av dessa är barn.[9] Läraren Myriam som vi träffar på skolan bekräftar med sin egen historia det rapporten berättar.- Min familj förlorade allt, vår mark och vår möjlighet att kunna fortsätta vårt traditionella liv. Det är inte bra att bo nära ett sopberg och många här har blivit sjuka.
– Kommer det komma fler beduiner hit tror du, frågar jag.
– Ja, vi tror nog att fler kommer men vart ska de ta vägen? Ovanpå sopberget kanske.
Lektionen går mot sitt slut och vi blir vi bjudna hem till Myriam och hennes familj som bor i ett hus nedför backen nära skolan. Hennes systrar dyker upp och också hennes mamma. Vi dricker te tillsammans och medan vi sitter på husets veranda kan vi se den skinande pärlan, Ma’ale Adummin. Min kollega frågar lite försiktigt
– Vad tycker ni om människorna där uppe i bosättningen? Dom tittar på oss och Myriam tar fram sin hand och säger:
– De är som mina fingrar, alla är olika, många av dem är våra vänner, vissa inte och många av dem är missnöjda med bosättningspolitiken men hade inte råd att bo kvar i Israel.
Det börjar bli mörkt, vi tackar för oss och springer ner för backen där bussen in till Jerusalem väntar. Väl på bussen och med Al´Ezariya bakom oss slås jag än en gång av hur inget i denna konflikt är svart eller vitt. Men en sak är i alla fall säker: Så länge ockupationen av de palestinska områdena fortsätter kommer Zeinab och de andra flickorna inte ha något annat val än att bo kvar vid sopberget.
