Vi är på besök hemma hos Nabil al-Kurd i området Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. När vi kommer in i hans trädgård ser vi israeliska flaggor som vajar, och några män i ortodox judisk klädsel som sitter i trädgården. Det börjar bli kväll, och Nabil berättar om hur det kommer sig att han och hans familj sedan nästan två år tillbaka delar hus med ett antal israeliska män.
Nabil är palestinier och hans familj har bott i huset i Sheikh Jarrah sedan1956. Då byggde UNRWA (FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar) ett antal hus i området åt 28 palestinska flyktingfamiljer, som hade tvingats lämna sina hus 1948 när staten Israel bildades [1]. Efter detta har israeliska bosättarorganisationer under många år försökt hävda sin rätt till områden i Sheikh Jarrah i olika domstolsprocesser. [2] Med tiden växte Nabils familj och fick behov av en större bostad.
Flera gånger sökte han bygglov från Jerusalems kommun för att kunna bygga ut sitt hus, men nekades. Till slut såg Nabil inte någon annan lösning på trångboddheten än att göra en tillbyggnad på sitt hus utan bygglov. Att få bygglov är för en palestinier i östra Jerusalem näst intill omöjligt. Detta har lett till att många palestinier bygger hus utan att först ha bygglov, människorättsorganisationer uppskattar att ungefär en tredjedel av alla palestinska hus i östra Jerusalem är byggda utan bygglov.
Israeliska myndigheter är snabba med att ge demoleringsorder på palestinska hus som inte har tillstånd. [3]År 2000 var tillbyggnaden på Nabils hus klar. Kort därefter meddelade israeliska myndigheter att huset var olagligt, och han fick en demoleringsorder på tillbyggnaden, som också låstes så att han inte kunde använda den. Det skulle visa sig att Nabil och hans familj skulle få ännu mindre plats att bo på.
I december 2009 flyttade en grupp israeliska bosättare, med tillstånd från en israelisk domstol, in i tillbyggnaden på hans hus. Och alltsedan dess bor alltså ett antal israeliska män i samma hus som Nabil och hans familj.
– Om mitt hus är olagligt för mig, så måste det väl vara det för bosättarna också, säger Nabil upprört.
Det är inte samma bosättare som bor där hela tiden, berättar Nabil, utan olika människor som turas om att vara i huset.
– Vi har bråk här varje dag, de ropar skällsord åt oss och barnen är rädda.
Bosättarna i Nabils hus är inte de enda i Sheikh Jarrah. Under tiden som Nabil berättar sin historia har vi svårt att höra vad han säger eftersom det spelas israelisk musik på högsta volym ur enorma högtalare från bosättarhuset på andra sidan gatan. Varje fredag hålls en demonstration i Sheikh Jarrah, anordnad bl.a. av palestinier som bor i området och av israeliska fredsrörelsen. För att störa demonstrationen har några av bosättarna satt upp stora högtalare på sitt hus och spelar israelisk musik som överröstar demonstrationen.
På gatan utanför är det en del folk i rörelse efter demonstrationen tidigare på eftermiddagen. Plötsligt rusar en kvinna in där vi sitter i Nabils hus och skriker att vi måste komma ut. I det som sedan följer är det mycket som är oklart, men klart är i alla fall att situationen fullständigt exploderar. Bråk har brutit ut mellan en palestinsk kvinna och en av de israeliska bosättarna inne på gården. Bosättaren får en sten i huvudet av kvinnan, inom några minuter är israelisk polis på plats, de skjuter pepparsprejsbomber till höger och vänster och mot alla på gatan. Folk skriker och rusar runt i panik. En av Nabils yngre döttrar rusar stortjutande in till oss i huset för att hon andats in pepparsprej. Även Nabils fru har andats in pepparsprej och har svårt att få luft, hon klagar högt och håller en tomat över munnen för att lättare kunna andas.
Nabils yngsta dotter Maha, som är tre och ett halvt år, vet inte hur hon ska reagera när folk bråkar och skriker överallt, när hennes mamma springer runt och har svårt att andas, och det smäller från polisens pepparsprejsbomber utanför. Först sitter hon helt stilla på en pall bredvid mig. Sedan säger hon att hon är rädd. Hon är rädd för bosättarnas hundar varje dag. Hon är rädd för att något ska hända hennes pappa som är ute på gatan i tumultet. Hon sätter sig i mitt knä. Jag tänker på vad Nabil sa i vårt samtal tidigare, när någon frågade honom hur deras relation till ”grannarna” är:
– De är inte grannar, de är tjuvar… Men vi är egentligen inte mest arga på bosättarna. Vi är mer arga på den israeliska regeringen som tillåter och sanktionerar det här.
