Tiden flyger. Av mina tre månader i Palestina återstår endast en. Under en vecka har jag och de andra följeslagarna träffat israeliska fredsorganisationer och lyssnat på andra röster än de vi vanligtvis hör ute i fält. De talar dock om samma ockupation och om vikten av att den hävs. Nadav Bigelmans berättelse gjorde störst avtryck hos mig och i denna rapport får hans historia tala för sig själv.
– Första gången jag träffade en palestinier från Västbanken var i Hebron. Jag var klädd i militärmundering och bar automatvapen.
Nadav Bigelman tillhör organisationen Breaking the Silence, en organisation bestående av omkring 1 000 soldater vilka tjänstgjort i den israeliska armén och som nu offentliggör hur de agerat i Israels namn. Breaking the Silence vill uppmärksamma verkligheten under ockupation. Verkligheten där unga soldater varje dag kontrollerar den palestinska befolkningens liv. Breaking the Silence arbetar mot det tydligt uttalade målet att häva Israels ockupation av Palestina. [1]
Nadav är precis som jag 27 år gammal men är uppvuxen i västra Jerusalem. Han har alltid motsatt sig ockupationen, som pågått långt mycket längre än de år vi levt. När Nadav som 19-åring inledde sin militärtjänstgöring i Hebron blev han trots sin medvetenhet chockad av det han möttes av. Han berättar att han frågade sig själv hur detta kunde pågå 40 minuters resa från hans hem utan att han kände till det och hur det fick honom att skämmas.
Nadav drar upprepade gånger sin hand genom sitt lockiga hår medan han fortsätter att berätta om hur det var att genomföra natträder i Hebron. Under en natt kunde hans förband genomsöka fyra eller fem hus där det fanns fem, sex eller sju familjemedlemmar i varje hem. Han återger hur de ofta gick in i slumpvis valda palestinska hem vid två-tretiden om natten, inte för att skrämmas utan för att vara säkra på att alla familjemedlemmar skulle vara hemma. De gick in i hus där de med säkerhet visste att det inte fanns några kopplingar till terroristorganisationer, israelisk underrättelsetjänst gav klartecken att familjen ansågs vara säker.
Nadav fortsätter:
– Vi nådde huset och knackade på dörren. Efter att vi väckt hela familjen samlade vi dem i ett rum för att förhöra dem. En officer antecknade i sitt anteckningsblock och alla i familjen frågades ut. ”Vad heter du? Hur gammal är du? Var arbetar du? Var har du studerat? Vem är du gift med? Var bor din familj? Dina barn? Vi vet att din son har en butik, var ligger den? Hur många rum har det här huset? Hur många fönster? Vilka fönster vätter mot israeliska bosättningar?”.
Frågorna var alltid många. Efter förhöret genomsöktes huset. Eftersom familjen i förväg hade klassats som säker letade förbandet inte efter något specifikt men gick systematiskt igenom hela huset, alla garderober och skåp tömdes. Nadav förklarar att de ändå försökte lägga allting till rätta efteråt men att det var svårt i en stressad situation med sex soldater i full mundering.
– Vi knackade på väggarna och var de ihåliga kanske vi behövde slå sönder väggen för att försäkra oss om att det inte fanns något gömt där. Vi välte soffan, kanske fanns det något under den. Hittade vi ingenting kunde vi skära upp soffan, kanske fanns det något inuti den. När huset var genomsökt gick vi vidare till trädgården. Ingenting fick lämnas ogenomsökt.
Nadav och flera av hans kollegor hade målsättningen att vara de snälla, de goda soldaterna och de bar alltid godis i sina fickor för att kunna ge till barn, särskilt om de skulle gripa deras fäder.
En kväll innan de skulle utföra natträder gav Nadavs befäl honom order om att han skulle ta med sig sin kamera. Efter att hans förband, som alltid, gjort en rigorös genomsökning av hemmet ger hans befäl honom order om att fotografera familjen de befinner sig hos. Vid nattens slut har Nadav omkring 30 porträtt av palestinier väckta mitt i natten, besvärade av dem utan anledning. Nästa morgon går han med bilderna till sina befälhavare. De är inte intresserade av bilderna. Han väntar en dag eller två och gör ett nytt försök. De vill fortfarande inte ha bilderna.
– Jag väntade totalt tre veckor utan att någon ville ta emot bilderna. Därefter raderade jag dem bara. Än idag har ingen frågat mig om dem. Det tog mig väldigt lång tid innan jag insåg varför jag ombads fotografera familjerna. Det handlar inte om information eller bevis. Det handlar om att få palestinierna att känna sig jagade. Syftet med att väcka palestinierna mitt i natten är att få dem att tvivla på vem de kan lita, tvivla på vad deras grannar kan tänkas ha gjort och aldrig vara säkra på om och när vi kommer. I armén fick jag ofta höra ”lehafgin tchusat nochechut”, befolkningen ska känna av er närvaro. [2]
