Det första jag slås av när jag möter Nadeel hemma i hennes vardagsrum i byn Azzun är hur liten hon är. Hon är bara ett barn. Hon ler blygt och tar i hand. Nadeel är 14 år gammal och har precis släppts efter fyra månader i ett israeliskt fängelse. Jag träffar henne för att prata om hur hon behandlades i fängelset.
Nadeel var i februari 2016 ett av drygt 400 palestinska barn i israeliskt fängelse. [1] Det är ett brott mot internationell rätt att hålla palestinier i israeliska fängelser, då det strider mot den fjärde Genèvekonventionen. [2]
Nadeel bor i byn Azzun som omges av israeliska bosättningar. Nadeel berättar för mig om hur hon greps av en säkerhetsvakt från en av bosättningarna i november förra året. Hon berättar att vakten och de soldater som kom till platsen höll henne nedtryckt med ansiktet mot marken och sparkade på henne medan de hade hennes händer i handfängsel. Enligt vakten och soldaterna bar Nadeel en kniv i väskan som hon planerade att använda mot soldaterna, enligt Nadeel hade hon ingen kniv.
Denna reserapport handlar dock inte om huruvida Nadeel är skyldig eller oskyldig, den handlar om hur hon och hundratals andra palestinska barn behandlas av det israeliska fängelseväsendet och av den israeliska militären.
Nadeel berättar vidare:
– När soldaterna och vakten skulle sätta mig i bilen för att köra iväg med mig slog en av dem mig så hårt i ansiktet att jag inte kunde höra något på mer än en kvart.
Nadeel är långt ifrån ensam om att kunna berätta om hur hon utsatts för våld från israelisk militär. Enligt den internationella organisationen Defense for Children International, som arbetar för att främja barns rättigheter, så utsätts upp till tre fjärdedelar av alla palestinska barn i israeliska fängelser för fysiskt våld från israelisk personal antingen under gripandet, transporten till häkte eller fängelse eller under förhör. [5]
För palestinier på den ockuperade Västbanken råder israelisk militär lag. Detta betyder att alla palestinier, även barn, som misstänks för brott som begåtts på Västbanken ställs inför rätta vid israeliska militära domstolar. [3] Dessa domstolar har fått mycket kritik för att inte säkerställa rättvisa rättegångar och för att diskriminera mellan israeliska och palestinska gärningsmän eller misstänkta gärningsmän. [4]
Efter att Nadeel suttit häktad i 2 dagar transporterades hon till domstol. Transporten skedde i en lastbil där de häktade fick sitta åtskilda i burliknande inhägnader. Anledningen till domstolsförhandlingen var att man ville förlänga Nadeels tid i häkte för att kunna fortsätta brottsutredningen. Domstolsförhandlingen var första gången hon såg sina föräldrar sedan hon gripits. Nadeel berättar om hur hon under tiden i häkte förhördes flera gånger, utan varken målsman eller juridiskt ombud närvarande. Detta strider mot FN:s barnkonvention som i artikel 37 gör tydligt att ett frihetsberövat barn har rätt till kontakt med och besök av sin familj och till att snarast möjligt få juridisk hjälp. [6]
Nadeels pappa, som sitter med under mitt samtal med henne, inflikar att han fick reda på att hans dotter blivit gripen flera timmar efter att det hade hänt genom att någon skrev om det på sociala medier. Detta strider mot israelisk militär lag som fastställer de israeliska myndigheternas skyldighet att informera ett barns föräldrar om ett gripande så snart som möjligt. [7]
På Västbanken är det vanligt att soldater patrullerar vägar längs vilka palestinska skolbarn går till och från skolan. Det är också vanligt att följeslagare patrullerar samma vägar. [9] Jag och min kollega frågar en gång en soldat som står på ett tak och pekar sitt maskingevär mot en grupp barn som går på vägen nedanför varför han gör så. Vi får svaret:
– De kastar ju sten mot oss och mot de israeler som finns här! Mitt jobb är att skydda oss från terrorister.
När vi påpekar att de ju bara är barn, och frågar om han känner sig rädd, svarar han ja. Jag kan inte låta bli att slås av det absurda i att en vuxen man utrustad med skottsäker väst och maskingevär är rädd för en grupp barn som eventuellt har stenar i händerna. Jag kan inte heller låta bli att förfasas över att detta är långt ifrån första gången sedan jag kom till Palestina som jag hör en vuxen person prata om barn som terrorister.
Fotnot: Nadeel heter egentligen något annat.
