Nu är jag tillbaka i det Heliga landet igen, den här gången som följeslagare i det Ekumeniska följeslagarprogrammet. Under vår första innehållsrika vecka får vi ett möte med Anna Lind-pristagaren Jean Zaru som beskriver ickevåldsmetoder med auktoritet och humor. Veckan betyder också det första mötet med Jeriko och Jordandalen som håller på att utvecklas till ”den låsta trädgården”.
Under introduktionsveckan i Jerusalem, reser vi mot Ramallah som nu fungerar som huvudstad för den palestinska myndigheten.
Det är lätt att se om stadsdelarna vi passerar är palestinska eller israeliska, infrastrukturen visar detta mycket tydligt. De palestinska invånarna betalar lika mycket i skatt som israelerna men får mycket mindre tillbaka i service. [1]
Vi åker utmed muren en lång sträcka innan vi når den militära vägspärren vid Qalandiya som vi passerar utan problem! Köerna ringlar långa i motsatt riktning. Detta är en vägspärr som liknar en mindre flygplatsterminal och orsakar mycket problem för palestinierna. [2] Målet för vår resa är Vännernas hus i Ramallah. [3]
En liten kväkarförsamling har sitt hem här. Kväkarna har en tydlig ickevåldsfilosofi inspirerad av deras tro. Här har Jean Zaru en ledande roll. Det är denna del av introduktionen jag sett fram mest emot, hon är en av mina idoler! Vi känner oss välkomnade och jag blir glad när hon förklarar att vi är viktiga för de grupper som arbetar för fred i Palestina. Vi kan röra oss i landet och förmedla våra intryck om vad som händer i olika områden till dessa grupper, när de inte själva kan besöka varandra på grund av restriktionerna som Israels ockupation av Palestina innebär.
Jean har varit en ledande medlem av Sabeel [4], en organisation som arbetar med palestinsk befrielseteologi och var med i förarbetet till det brev som sändes till Kyrkornas världsråd för att få ett stöd i att dämpa våldet i Israel och Palestina. Svaret på detta brev blev följeslagarprogrammet.
Hennes insats i ickevåldsarbetet har uppmärksammats bland annat genom att hon blev Anna Lind-pristagare 2010 för sin insats i fredsarbetet i Israel och Palestina.
Kväkarna har också varit aktiva i kampen för kvinnors rättigheter. Jean anser att kväkarna är feminismens moder! När hon beskriver sig själv som ledare för församlingen får hon en kommentar från en tillresande amerikansk man:
– Det är väl ändå den helige Ande som är ledaren!
Då tror jag den helige Ande ler.
Jean har en naturlig auktoritet, som jag mött hos många palestinska äldre kvinnor. Hon arbetar för en rättvis fred med ickevåldsmetoder. I boken Fångad av ickevåld [5], förklarar hon att ickevåld inte betyder passivitet och hur hon aktivt arbetar mot ockupationen.
Hon beskriver att det är en kamp mot strukturer och inte mot människor och att militarismen är en våldsstruktur som påverkar alla delar av samhället. Ockupationens våld är militärt, ekonomiskt och kulturellt.
Sumod (ett arabiskt uttryck som betyder ungefär ståndaktighet) är begreppet hon använder för ickevåldsarbetet mot onda strukturer. När Jean Zaru använder ordspråket ”När elefanterna krigar krossas gräset”, vill hon visa att i Mellanöstern finns ett kolonialt mönster som påverkar hela regionen. Hon påpekar att utsattheten för den lilla människan är en grogrund för extremism.
Under vår introduktionsvecka i Jerusalem har det inträffat två knivattacker där förövare dödats av den israeliska militären. Våldet är påtagligt, även om vi inte känner oss hotade. När Jean beskriver hur allvarlig situationen är idag och vi frågar om det finns hopp för fred svarar hon:
– Hoppet är ingen dröm, vi måste arbeta för fred.
I fortsättningen kommer mina rapporter att handla om situationen i Jordandalen och Jeriko. Där handlar de brännande frågorna om rätten till mark och vatten som påverkar barn och vuxna på ett mycket obarmhärtigt sätt.
