Bönderna i byn Jayyous är extremt påverkade av den kontroversiella mur som ringlar sig runt byn och skär av dess marker. Abu Azzam är en av de mest talföra bönderna och kämpar för att muren en dag ska falla. Och för att få behålla sin mark.
Jag hoppar högt av varje grop på grusvägen. Det gnisslar högt och smäller, som att flaket vi sitter på stretar emot traktorn framför. I en kurva håller vi i oss, lutar oss ut och plockar varsin apelsin från en uthängande gren. Det blåser hårt och varmt i ansiktet, solen är med oss nu. Det är vitt av stenar i oändlighet och grönt av trädens blad. Små solar av gult lyser i det gröna och reflekterar den blå himlen. Apelsinerna, Abu Azzams stolthet.
Vi är här, i den så kallade sömzonen – väster om muren men öster om gränsen, för att besöka hans marker. Vi befinner oss bara ett par kilometer från Jayyous men istället för att ta grusvägen raka vägen ner till sitt hus med den vedeldade duschen måste Abu Azzam varje dag åka via grannbyn, ta sig genom en militär jordbruksgrind, bli kontrollerad och få traktor och redskap godkända av beväpnade soldater. Först efter det kan han fortsätta för att börja arbetsdagen på den mark han har papper på att hans familj ägt i generationer. 14 kilometer istället för sex.
Orsaken är muren. Genom olivlundarna som omgärdar Jayyous snirklar sig en mur i form av taggtrådsstängsel, elektriska sensorer, diken och militära bilvägar. Som bredast är den 80 meter.
– Vi vill få bort muren, säger Abu Azzam.
– Den har aldrig handlat om Israels säkerhet, det handlar om att stjäla land. Vi vill bara leva ifred, tillsammans med israelerna. Det är det viktigaste.
Vi skumpar vidare västerut, mot Gröna linjen – gränsen mellan Israel och Palestina enligt FN och det internationella samfundet. Ett israeliskt radhusområde på andra sidan ett två meter högt staket med taggtråd. Färgglada små hus med raka asfalterade vägar och gatlyktor.
Sex kilometer från muren står vi och fotar det lilla staketet som kameraövervakar oss. Muren syns inte ens härifrån. En stilla vind, inga människor. En katt följer oss med blicken.
Israel menar att muren byggs för israelers säkerhet mot terroristattacker. Skeptiker frågar sig varför den då byggs runt befintliga och planerade bosättningar och inte på den erkända gränsen mellan länderna. Enligt internationell humanitär rätt är det olagligt att flytta sin egen befolkning till ockuperat område. Det gör alla bosättningar på Västbanken olagliga. Vet invånarna i det här radhusområdet om det? Jag skulle vilja veta.
Abu Azzam klättrar ner från traktorn, stönar lite åt stelheten och ler.
– Nu, vänner, ska jag berätta om min mark.
På två stora kartor pekar han ut var hans landgränser går. Han är en av de största landägarna i Jayyous och också representant för böndernas rätt till sina marker genom Land Defense Committee. En omgång har bönderna vunnit, efter en rättslig process har de nu på papper från Israels högsta domstol att muren ska flyttas tillbaka mot Gröna linjen så att 1 500 kvadratkilometer land, en fjärdedel, återlämnas till Jayyousborna. Men Abu Azzam är inte nöjd.
– Den nya sträckningen av muren gör oss inte glada. Vi vill flytta muren till Gröna linjen. Fast helst skulle vi vilja få bort den helt.
Landfrågan kontrolleras på det ockuperade området av ett kluster av lagar från ottomanska riket, brittiska mandattiden, jordanska lagar från 1948 samt Israels egna ”nya” lagar. Utöver dem väger också varje militär order tyngre, om de är motstridiga. Därför är det ofta svårt att veta vilken lag som gäller och många gånger instiftades lagarna för ett helt annat syfte än vad de används för idag.
Marken precis bredvid Abu Azzams hus har blivit konfiskerad enligt den så kallade frånvarolagen. Staketet ligger rostigt på marken, marken är obrukad och bosättningen Zufin har officiellt uttalat sig om att man vill expandera. På Abu Azzams mark.
En morgon i höstas upptäckte han små skyltar med mätvariabler i apelsinlunden.
Han pekar på kartan igen. ”Här, här och här.” Under natten hade bosättare placerat ut markeringar för var de nya gränserna ska gå. 22 kvadratkilometer land skulle plötsligt tillhöra bosättningen Zufin. Två tredjedelar av hans mark. Han suckar. I sin position som namnkunnig bland bönderna skaffade han sig en god advokat och började argumentera.
Rätten konstaterade att han delvis hade rätt och erbjöd en kompromiss där han skulle få nio kvadratkilometer av en annan grannes land som kompensation för de 22.
– Jag vägrade att ta emot en centimeter! Vad trodde de?
Han väntar fortfarande på domen från högsta domstolen.
Vi går mellan träden som dignar av apelsiner. ”Kungen av citrus”, som Abu Azzam säger. Under kronorna är det alldeles svalt. Solen börjar gå ner, han måste skynda sig så att han inte fastnar i sömzonen. Då kommer han inte hem förrän imorgon bitti när grinden öppnar igen.
Bild 1: Gröna linjen norr om Qalqiliya. Här syns den så kallade sömzonen till vänster. Foto: Jenn Byrne
Bild 2: Abu Azzam pekar ut var bosättare har markerat nya gränser på hans mark. Foto: Jenn Byrne