En oväntad klang i den katolska mässan väcker mitt intresse för kvinnliga sångröster i Bethlehem. Jag får lära känna syster Laudy, en nunna utbildad på musikkonservatoriet, och Shirin Hasboun, en ung jurist från universitetskören.
Under en tidig söndagsmässa i den katolska delen av födelsekyrkan, Katharinakyrkan, hör jag en underbar kvinnlig röst som leder församlingssången och även sjunger delar av psalmerna som solist. Både text och musik är arabiska, en rytmisk växelsång som utstrålar glädje och styrka. Jag är överraskad. Prästen sjunger inte de liturgiska delarna utan säger orden. Det finns ingen orgelmusik heller under denna gudstjänst som ändå sprakar av livlig musik. Jag måste bara träffa denna kvinna, tänker jag och får hennes telefonnummer av en ledamot i kyrkorådet.
Dagen efter träffar jag Syster Laudy Farés på ”Creche”, ett barnhem i Bethlehem, det enda stället i Palestina som har det officiella uppdraget att ta hand om övergivna bebisar över hela Västbanken. [1] Här jobbar hon när hon inte sjunger.
— Jag har sjungit sedan jag var liten. När jag var 16 år bestämde jag mig för att bli syster och mitt konvent sände mig till musikkonservatoriet så småningom. Där lärde jag mig all sorts musik, även musikaler och populärmusik. Jag tycker om att sjunga Fairuz´s sånger, men som syster sjunger jag bara offentligt i kyrkan. [2]
Att hon som kvinna leder sången är inget märkvärdigt, tycker hon. [3] Det flyter på, och människorna blir så glada av den gemensamma sången. Livet under ockupationen är inte lätt, många kommer med känslor av vrede eller trötthet. Sången ger kraft att behålla värdigheten, hoppet och identiteten. [4] Jag frågar henne hur det känns att sjunga på arabiska eller på andra språk, som engelska, franska eller latin.
— Jag sjunger helst på arabiska. Man ber dubbelt när man sjunger på sitt modersmål.
Musiken hon väljer för gudstjänsterna kommer mest från den Maronitiska kyrkan Libanon. Där finns en rik tradition av gammal och nykomponerad arabisk kyrkomusik. Syster Laudy är passionerad kännare av all arabisk kyrkomusik och leder flera körer i Bethlehem, även i församlingen St. Charbel. Psalmboken innehåller inga noter, anmärker jag, som inte tycker att melodierna är direkt lätta att följa. Men församlingen kan melodierna utantill, säger syster Laudy.
Jag vill träffa ytterligare en kvinnlig sångare i Bethlehem. Det blir Shirin George Hasboun, en ung jurist som sjunger i Bethlehem Academy Choir. Jag kommer till universitetskyrkan där hon med fyra andra unga kvinnor och en man repar stycken för 6 stämmor. Även Shirin sjunger sedan hon var liten. Alla i hennes familj älskade gammal arabisk musik. Nu har hon långa arbetsdagar i Mary Alfred Rocks advokatbyrå, men sången gör henne gott.
— Jag känner mig säker när jag sjunger. Jag får så mycket positiv energi av körklangen. En känsla av frihet när jag annars känner mig som i en liten bur här i Palestina. Du har en mur bakom dig och en framför dig. Jag kan aldrig vänja mig. När jag ser andra vänner i Dubai eller Jordanien — de har ett annat liv. Jag kan
inte ta mig till stranden. Jag får inresetillstånd till Israel vid jul och påsk, två veckor, en månad, ibland sex veckor. Vi är i samma situation alla här i vår kör, och när vi sjunger känns det som att vi har samma själ, samma kraft att motstå ockupationen. Sången stärker vårt hopp att förtrycket kommer att upphöra, säger Shirin.
Innan jag lämnar repetitionen sjunger de en sång för mig som betyder mycket för dem, ”Ana Tifl Filistini”, av Rima Nasir Tarasi. Den handlar om palestinska barn och vad de behöver: en skola utan soldater, möjligheten att rör sig fritt, att vakna med fågelkvitter istället för gevärskott. Sången är ingen arabisk musik, det är en fransman som har skrivit körsatsen, men den låter helt underbar med deras glasklara röster. [5]
