Solen skiner och vi blir inbjudna i ett enkelt hem byggt av spånplattor, metalltak och hängande tyger som fungerar som väggar. Den som bjuder in oss på te är en kvinna från ett beduinsamhälle inte långt från Jerusalem. ”Innan alla problem började ägde jag mitt eget liv, nu finns det inget liv längre. Vi är alltid rädda att de när som helst ska komma och tvinga bort oss från vårt eget hem.”
Utanför kvinnans hem hänger vinrankorna längs det staketet som omsluter hemmet. Vi slår oss ned på färgglada madrasser på golvet och de yngre barnen i familjen springer iväg för att hämta en bricka med te. Denna inbjudande gest är en självklarhet här och vi tackar alla ödmjukt för deras gästfrihet. Det är inte första gången vi blivit inbjudna till denna familj, men det är den första gången som vi har möjlighet att prata med kvinnan i familjen tillsammans med en arabisktalande tolk.
Vi frågar henne om situationen i byn:
– Innan allt började var livet annorlunda. Vi har länge haft problem med den israeliska bosättningen bredvid byn, men efter att militären börjat komma så känns allt ännu mer osäkert för mig, min familj och resten av invånarna i samhället. Bosättarna hindrar oss från att använda marken för våra djur och vi blir allt mer begränsade. De har både hotat oss till livet och misshandlat oss och våra djur. När vi har ringt polisen så säger de bara att det är vårt fel. De skyddar alltid bosättarna. Det är lönlöst att ens försöka höra av sig till polisen, de hatar oss ändå.
Kvinnan fortsätter:
– Vi kommer ursprungligen från al-Naqab (idag känt som negevöknen) men vi har bott på vårt land sedan 50-talet. Den israeliska staten har en plan på att tvångsförflytta oss och alla andra palestinier här och i området runt oss. Men jag vill leva här. Här har vi nära till alla andra byar mellan al-Quds (Jerusalem) och Ariha (Jeriko). Jag har ett enkelt hem som jag har byggt med mina egna händer. Även om vi har problem med elektricitet och inte heller har ett fungerande kylskåp så vill jag bo kvar. Det här är mitt hem. Jag tycker om att gå ut och känna den friska luften mot min hud. Men detta är ju svårt nu när vi ständigt hotas av bosättare, polis och militär. [1]
Byn vi befinner oss i ligger mellan Jerusalem och Jeriko och är en av många beduinsamhällen som efter beslut från den israeliska staten riskerar att tvångsförflyttas [2], något som strider mot artikel 49 i Genèvekonventionen, med förbud för ockupationsmakten att tvångsförflytta befolkning.[3]
Sari Kronish och Alon Cohen-Lifshitz från den israeliska människorättsorganisationen Bimkom berättar vid ett möte att:
– Myndigheterna använder sig av stadsplanering som ett verktyg för att fördriva palestinier från sina hem, bland annat genom E1-planen. I detta område är konflikten om land stor. Beduinerna här vill inte tvingas att flytta till boenden som den israeliska staten vill att de ska flytta för att de stör deras (Israels) planer om att bygga samman Jerusalem med bosättningen Ma’ale Adumim. Frågan är inte bara geo-politisk, det är en fråga om att göra en planering som passar livet i dessa samhällen, inte bara en lösning som tillåter Israel att flytta på beduinerna för att de stör deras planer.[4]
Om planerna på att tvångsförflytta beduinerna för att urbanisera området mellan Jerusalem och Ma’ale Adumim och därmed implementera E1-planen, kommer östra Jerusalem att isoleras från resten av Västbanken. Västbanken kommer också att delas i två, med ytterligare israelisk kontroll över möjligheterna till att förflytta sig mellan de södra och norra delarna av Palestina. Något som redan är realitet i det isolerade Gaza.[5]
Kvinnan i beduinbyn som vi pratar med upprepar åtskilliga gånger hur osäkra de känner sig.
– Det finns ingen trygghet längre. Barnen är alltid rädda, de frågar om eller när polisen och militären ska komma och kan inte längre koncentrera sig i skolan. Hur kan man behandla människor på det här viset? Vi vill ju bara leva fredligt här på vår mark med våra djur. [6]
1. Samtal med anonym kvinna i ett beduinsamhälle öst om Jerusalem som riskerar tvångsförflyttning till följd av israeliska statens plan att urbanisera området mellan Jerusalem och bosättningen Ma’ale Adumim, 2019-06-19
2. E1-masterplan Plan No. 420/4 godkändes 2009. Den täcker 12000 dunum av land, en stor del av vilken redan är olagligen ansedd som statligt land tillhörande Israel. Planen var i början ämnad att implementeras 2012 och skulle innebära olaglig tvågsförflyttning av cirka 20 beduinsamhällen som sammanlagt omfattar en befolkning på ungefär 2300 individer boende i E1-område. Läs mer här: The E1 plan and its implications for human rights in the West Bank, Relief Web, 2012-12-02 https://reliefweb.int/report/occupied-palestinian-territory/e1-plan-and-its-implications-human-rights-west-bank, Hämtad: 2019-06-20
3. “Tvångsförflyttning, enskilt eller i massa, eller deportation av skyddade personer från ockuperat område till ockupationsmaktens eller annat lands territorium, ockuperat eller icke ockuperat, är oavsett de skäl, som må anföras därför, förbjuden.” Del av artikel 49, Genève-konventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid (IV), http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Gen%C3%A8ve-konventionen-den-12-augusti-1949-ang-skydd-for-civila.pdf samt Deportations, Transfers, Evacuations, International Committee of The Red Cross, https://ihl-databases.icrc.org/customary-ihl/eng/docs/v2_rul_rule129, Hämtad: 2019-06-20
4. Information från samtal med Sari Kronish och Alon Cohen-Lifshitz från den israeliska människorättsorganisationen Bimkom – Planners for Planning Right, 2019-05-13, Läs mer om organisationen här: https://bimkom.org/eng/
5. The E1 plan and its implications for human rights in the West Bank, Relief Web, 2012-12-02 https://reliefweb.int/report/occupied-palestinian-territory/e1-plan-and-its-implications-human-rights-west-bank, Hämtad: 2019-06-20
6. Samtal med anonym kvinna i ett beduinsamhälle öst om Jerusalem. Se referens ovan, 2019-06-19