En fredag för ett par veckor sedan besökte jag naturreservatet Wadi Qana, en grönskande dalgång där grupper med fredagslediga palestinier satt under träd med picknick och vattenpipor. En pojke kom fram och ville öva sin engelska. Han var särskilt bra på att förklara vattnets kretslopp, passande på en plats som försett odlingarna i området med vatten under århundraden. På vägen några hundra meter bort kom en grupp ungdomar och stämningen blev genast spänd. Ungdomarna kom från en av de israeliska bosättningarna på kullarna runt Wadi Qana.
På fredagar brukar vi i Tulkarem-teamet finnas med som observatörer vid en bönestund vid vägkanten utanför samhället Deir Istiya. Männen från Deir Istiya har i tolv veckor bett sin fredagsbön där, i protest mot att vägen nyligen renoverats och försetts med diken och vägräcken så att den inte längre går att korsa med fordon eller djur. Cirka två tredjedelar av byns mark ligger på andra sidan vägen och det krävs nu en lång omväg för att komma dit. Uppenbarligen har vägbygget inte planerats med hänsyn till allas intressen. Det kan bero på att det är israeliska myndigheter som stått för det och att syftet främst varit att förbättra förbindelserna mellan de närliggande israeliska bosättningarna. Den här fredagen blev dock bönen i Deir Istiya inställd i sista minuten. Arrangörerna berättade att de samma förmiddag fått ett samtal från israeliska myndigheter med erbjudande om att skapa framkomlighet över vägen på tre ställen om de lät bli att protestera. Om de däremot genomförde bönen skulle två grävskopor som tillhör samhället konfiskeras.
Så bönen ställdes in, men eftersom en grupp israeliska fredsaktivister redan anlänt för att stötta protesten passade arrangörerna på att informera om situationen i den närliggande dalen Wadi Qana, där många av invånarna i Deir Istiya äger mark. På de kullar som omger Wada Qana finns det tio israeliska bosättningar. [1] Trots att bosättningar på Västbanken är olagliga enligt internationell humanitär rätt ökar bosättningarnas invånare i snabbare takt än de israeler som bor inne i Israel. [2] Bosättningarna i Wadi Qana har etablerats från år 1978 och framåt. Under många år gick avloppsvattnet från dessa rakt ut i dalen, vilket gjorde att de palestinska familjer som levde där tvingades flytta därifrån. År 2006 fick bosättningarna ett avloppssystem, men ett par utposter [3] leder fortfarande sitt avlopp rakt ut i naturen. Samtidigt är området sedan år 1983 utsett till naturreservat enligt israeliska myndigheter, vilket begränsar de palestinska markägarnas möjligheter att använda marken. [4] Naturreservatets gränser ändrades dock i samband med att israeliska myndigheter ”legaliserade” utposten El Matan genom att deklarera den en bosättning. Då justerades reservatets gränser så att bosättningen skulle hamna utanför reservatet. [5] Framöver planeras för att den israeliska muren ska byggas in på Västbanken och runt hela Wadi Qana, så att dalen och de omgivande bosättningarna hamnar helt på den västra sidan. Då måste palestinier som vill besöka dalen ha ett inresetillstånd till Israel, trots att området enligt internationell rätt är palestinsk mark. [6]
”Byråkrati är värre än vapen” sa en kvinna från gänget med de israeliska fredsaktivisterna. Jag nickade och hoppades att invånarna i Deir Istiya och de andra orter som påverkas av bosättningarna orkar fortsätta hitta på ickevåldsprotester mot såväl vapen som byråkrati.
PS. Veckan efter inledde israeliska myndigheter arbetet med att skapa tillgång till Deir Istiyas mark på andra sidan vägen. De åtgärder som utlovats är mindre än vad invånarna krävt, men arrangörerna av fredagsbönen ser det ändå som en framgång och ett bevis på att ickevåldsliga protester är rätt väg att gå.
