Jordandalen är full av naturreservat upprättade av Israel. Eftersom naturen här är väldigt vacker är det lätt att se detta som något självklart. Reservaten får dock stora konsekvenser för palestinska jordbrukare. Godtyckligheten i hur reglerna upprätthålls väcker frågan om det inte ofta handlar om ett sätt att utöva makt.

När vi först mötte Mohamed Rashaida (kallad Abu Ismael) på hans veranda i Ein ad-Duyuk utanför Jeriko noterade jag ovanligt mycket fågelkvitter. Kvittrandet skvallrade tyvärr om ett av Abu Ismaels stora bekymmer. De israeliska myndigheterna har utsett området bakom hans hus till naturreservat. Detta innebär att han inte längre tillåts nyttja sina bästa betesmarker. Abu Ismael berättar att myndigheterna har satt upp en kamera i det närliggande berget.
– För högt upp för att någon ska kunna nå den.

Det är uppenbart att han inte tror att kameran är till för att observera fågellivet, som är de israeliska myndigheternas förklaring. Abu Ismael tvingas nu ut på magra betesmarker nära en israelisk bosättning.

Frukost bestående av bröd och plockmat på terrass med utsikt över samhälle i ökenlandskap.
Frukost på Abu Ismaels altan. Foto: Rebecca

En snabb blick på en karta över Jordandalen visar att stora delar är markerade som naturreservat 1https://www.ochaopt.org/content/west-bank-access-restrictions-june-2020. Enligt israeliska myndigheter innebär detta ett förbud mot att nyttja marken för bostäder, jordbruk och bete. Detta förbud upprätthålls dock inte konsekvent, och ytterst få av naturreservaten har gjorts i ordning för besökare. Israeliska bosättningar inkräktar på reservaten, och en fjärdedel av reservatmarken har även markerats som skjutfält för den israeliska militären 2https://www.ochaopt.org/content/settlement-expansion-around-israeli-declared-nature-reserve.

Någon som har upplevt denna godtycklighet är Mahyoub Mohamed Elamur, numera boende i staden Tubas. För några år sedan sålde han sina får och flyttade från det lilla samhället Khirbet Samra i norra Jordandalen, efter omfattande trakasserier från bosättare. Han kommer dock hit för att odla delar av marken, och hans svågrar vallar fortfarande får här.

Mahyoub berättar att han brukade valla bland kullarna de dagar som den israeliska militären inte övade. En dag kom de israeliska myndigheterna och sa att det var förbjudet att valla där på grund av naturreservatet. Området är dock inte utmärkt med några skyltar. När Mahyoub vägrade skriva på att han accepterade förbudet arresterades han. Han tvingades sedan betala för att bli frisläppt och hämta sina ägarpapper. Dessa papper godkändes inte med motiveringen att de var på arabiska, som de israeliska tjänstemännen inte förstod. Några år efter detta började en israelisk bosättare att valla kor i området. När Mahyoub konfronterade honom svarade bosättaren att det var uppenbart att Mahyoub inte brukade marken. Mahyoub förbjöds alltså att bruka och valla på mark som utsetts till naturreservat, vilket gav bosättaren möjlighet att överta samma mark för sin djurhållning.

Ett par getter stångas framför en inhägnad och några tält, med steniga kullar i bakgrunden.
Ett par getter stångas i Khirbet Samra. Foto: Carl-Magnus

Abu Ismael har också haft problem med bosättare efter att han tvingats bort från sina gamla betesmarker. Detta blev tydligt nyligen när resten av teamet var ute och vallade får med honom medan jag var hemma i Jeriko. Plötsligt dök det upp oroande meddelanden i vår gruppchatt. Säkerhetschefen från den närmaste bosättningen hade dykt upp tillsammans med israeliska soldater! Abu Ismael flydde snabbt för att inte riskera arrestering. Mina kamrater mötte de arga soldaterna, som förklarade att de inte fick vara där, utan att uppge någon anledning. Soldaterna fotograferade deras pass, sedan lyckades teamet ta sig till Abu Ismaels hus, dit även fåren hade hittat tillbaka. Några dagar senare upprepades samma sak när Abu Ismael var ute med israeliska fredsaktivister.

Två personer, en äldre beduin och en följeslagare, går med får i ett stenigt ökenlandskap,
Abu Ismael på herdetur med följeslagare. Foto: Rebecca

Trots liknande bekymmer som Abu Ismaels är Mahyoub på gott humör när vi möter honom. Med mig skämtar han om att hitta mig en fru från Betlehem och att bröllopet ska stå i Khirbet Samra. Han drömmer om att resa i Europa, och vi skrattar tillsammans när jag visar bilder från mitt besök i Berlin förra året. När han får frågan om han tror att hans barn kommer att återvända till Khirbet Samra svarar han:
– Vi skulle flytta tillbaka omedelbart om det inte var för ockupationen. Men vi har inte råd med nya får, och så länge ockupationen varar kommer vi inte tillbaka.

Själv har jag svårt att släppa tanken på det absurda i att något så fint som naturreservat kan bli ett maktmedel för att driva bort människor.

En man sitter på en stol och håller en käpp framför sig.
Mahyoub Mohamed Elamur. Foto: Linda

Fler rapporter