Det milda ljuset från månen leder oss över den första vägspärren. Den är högre och gruset är lösare än när vi gick där för två veckor sedan. I den gröna fotoväskan har jag, förutom kameran, datorn med bilder från förra veckans demonstration och en smörkniv i ene som present till Aref Aref som ska berätta om demonstrationen. Vi är på väg till Shufa igen.
Timmen är redan sen och långt däruppe ser vi några svaga lampor i byn Shufa. Vi passerar den andra vägspärren. Till vänster, utanför vägen, hör vi ett fordon. Ibland träffar strålkastarna våra ljusa västar. Är det militären som vill granska vår sena promenad upp till Shufa ? När vi passerat den tredje vägspärren är vi ute på den för Shufaborna förbjudna bosättarvägen. Vi fortsätter vägen fram. En bil på väg till bosättningen passerar i full fart. Vi går fort i mörkret. Plötsligt brummar det till i fickan. ”Det är Aref. Var är ni ?” frågar han i den blå Nokiatelefonen. Jag svarar att vi är på den stora bosättarvägen och att vi snart kommer. ”Var försiktiga” säger han.
Fordonet vi hela tiden hört tar sig ut på bosättarvägen. Slöjorna lättar från månen och vi ser att det är en traktor som transporterar palestinier upp till byn på den för dem förbjudna vägen. Hoppas inte att det kommer någon militärjeep och upptäcker dem. Vad ska vi göra då? Traktorn med männen försvinner bort i mörkret och vi går med raska steg upp för backen. Några fler bilar till bosättningen passerar i full fart och efter en stund når vi den mörka bygatan. En man kommer mot oss och vi frågar var Aref bor. ”Ah Aref”, säger han och visar med handen att han ska följa oss dit. En bit bort står en brummande maskin och stör i den lugna sommarkvällen. Mannen förklarar att det är ett elverk och att de måste ha det eftersom Israel klippt av elledningen till det nationella nätet.
Elledningarna för bosättare och palestinier måste vara separata enligt Israel. Telefonen ringer igen men jag lyckas inte trycka på rätt knapp där i mörkret. Men det är säkert Aref som är orolig över att vi inte har kommit fram. Vi svänger av till höger upp för backen. Det är mörkt. Lite till höger framför minareten med de gröna ljusrören står en man. Det är Aref och han bjuder oss in mellan husen. Vi sitter ner i det första rummet till vänster. Ska jag lämna smörknivarna nu? Nej, jag väntar. Efter en liten stund kommer både vatten och Coca Cola. Aref, som han heter både som för och efternamn, berättar att han har fyra pojkar och två döttrar. Han jobbar som ekonom i stadsförvaltningen i staden Tulkarem. Han har släkt, som flydde 1948, både till Syrien och Jordanien.
Det dröjer inte länge förrän vi börjar tala om vad som hände i lördags. Äldste sonen Majd fyller i där engelskan inte räcker till. ”Jag tror det var ungefär 200 som deltog i demonstrationen” säger han och berättar att de var indelade i två grupper. En grupp uppe i byn Shufa och en grupp vid den första vägspärren. Tanken var att de skulle kunna förenas när de grävt bort vägspärrarna. Men mellan de båda grupperna stod soldaterna med skjutvapen och hjälmar. Jag tar upp datorn och visar en bild på situationen. Aref visar att han och andra Shufabor befann sig uppe i ett av husen vid den första demonstrationen. Det var tänkt att de skulle förenas med gruppen närmast kameran utan att passera någon vägspärr. Bakom militären ser man den tredje vägspärren. Han pekar och säger att han var i ett hus längst upp. ”Soldaterna kom och sa att vi måste lämna huset och att det skulle vara över efter någon timme” berättar han. Sonen Majd berättar att han var nere vid vägspärren och granskar bilden noga för att se om han kan se sig själv. ”Jag var här nere” säger han och pekar lite till höger om bildkanten.
På nästa bild ser vi folk jobba med att gräva bort jordhögen. Vi ser ett sträckt rep runt en stor sten. ”Det är en traktor som drar bort den stora stenen” upplyser Aref och pekar på bilden. Efter en stunds arbete hade demonstranterna tagit bort en jordhög och en minibuss hade passerat. Vid nästa vägspärr stoppade soldaterna demonstranterna. Först slängde soldaterna ljudbomber, och efter en stund började de skjuta gummikulor mot demonstranterna. Enligt Maan News Agency, en palestinsk nyhetsbyrå, blev elva skadade av gummikulorna. I veckan träffade jag en man från England som blev skjuten i benet. Han beskrev gummikulorna som cylindrar stora som en enkrona i diameter och någon centimeter höga. På smalbenet där kulan träffade syntes en lätt rodnad och han sa att han inte har ont nu ett par dagar efter demonstrationen.
När de började skjuta flydde demonstranterna och demonstrationen upplöstes. Dessutom kunde vi konstatera på vår väg upp till byn att alla jordhögar var på plats igen.”Vi ger inte upp, vi gör om det igen tills vi öppnat vägen.” säger sonen Madj. Pappa Aret är mer pessimistisk. ”Jag ser mörkt på framtiden för mina barn” säger han. Han tycker det är bra att vi är här och berättar om Shufa utanför Palestina. ”Ni får inte glömma oss” säger han.
Han berättar att de hade både telefon och elektricitet fram till 2001 när de israeliska ockupanterna kapade ledningarna. Nu måste byn ha ett eget dieselverk som i bästa fall ger ström fyra timmar per dag. Dessutom har de ont om vatten och får inte tillstånd att borra en ny brunn.Tiden går och vi har fått ögonvittnesskildringar av vad som hände. Jag tar upp mina smörknivar från Arlanda flygplats och lämnar över som tack för det sena besöket. Den andra sonen Ahmed granskar smörknivarna i ene noga. Det är en glipa i den stela plastförpackningen. Kanske känner han en doft av svensk sommarhage med komockor mandelblom och surrande flugor, där i det lilla huset i byn Shufa. Kanske doftar det både demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter i den palestinska sommarnatten.
Två veckor senare genomfördes ytterligare en tyst demonstration för att öppna vägen till Shufa. Jag räknade till ett åttiotal bybor som hade samlats vid uppfarten till byn. De hade handskrivna plakat där det stod att läsa: ”Vi vill ha en rättvis fred” och ”Skäms ni inte över situationen”. Efter en stund anlände fem militära fordon med soldater. Efter löfte om förhandlingar från militären upplöstes den fredliga demonstrationen.I nästa resebrev får vi följa med Tahgeen (mannen på åsnan idet första brevet) till sina odlingar. ”Jag måste vara här så att inte bosättarna tar marken” berättade han för mig. Räknar också med att meddela hur läget är i förhandlingarna om Shufavägen.
