Njut av stunden, men var beredd!

Att vara med när får vallas är en del av det ekumeniska följeslagaruppdraget[1]. Det låter kanske inte så viktigt men vår närvaro spelar en stor roll då betesmarken för de familjer vi är med ligger i anslutning till israeliska medborgares bosättningar som skyddas av privata säkerhetsstyrkor och israelisk militär[2]. När det förekommer konfrontationer har vi möjlighet att finnas vid sidan om samt dokumentera eventuella händelser. Just denna dag var det lugnt när vi tillsammans med Jamillas familj vallar fåren men vi övervakas hela tiden. Det är viktigt att fåren inte kommer för nära bosättningarna även om marken tillhör familjen. När vi går tillbaka till byn ser vi stenar som nyligen målats med israeliska flaggan en handling som provocerar och skapar oro bland byborna.

Byn som just fått reda på att rivningsordern kommer att genomföras heter Susiya[3]. I byn bor cirka 350 personer i enkla hem med el från solpaneler och det mesta av vattnet kommer med lastbil från Yatta som är den närmaste staden. El och vatten finns i bosättningen som ligger nära men byn får inte ansluta. Mycket internationellt arbete har gjorts under många år för att rädda byns byggnader[4] vilket idag innebär att i stället för 40 byggnader som först skulle rivas är det sju[5] som direkt kommer att påverka 42 personer varav hälften är barn. Om det finns något positivt i situationen så är både grundskolan med runt 95 elever och kliniken som är öppen två dagar i veckan besparade, just nu i alla fall.

– Nu väntar vi på att rivningarna skall genomföras, säger Nasser Nawaja, en av talespersonerna för byn.

Under tiden finns representanter från ett flertal organisationer[6] närvarande i byn mest hela tiden. Vi sover över och har två timmars vakt vid infarten till byn. Det blir mycket te och kaffe, samtal om situationen och människors drömmar men ingen vill riktigt prata om hur man går vidare när ens boende har förstörts eller hur det är att leva år ut och år in med rivningshot. Vi pratar om tältliknande byggnader och konstruktioner. Just nu är det kallt, temperaturen går ner mot noll grader på natten. På morgonen möter vi barnen som går till skolan. Vi som följeslagare har satts hos Abu Sadam och Najah Moulhanam, ett äldre par som bor i utkanten av byn. Tre av deras byggnader finns med på listan över det som skall rivas, ett toalettuthus donerat av EU, en vattencistern/tank donerat av en israelisk-palestinsk NGO [7] och ett sovrum. Vi tillbringar kvällarna tillsammans, vi äter middag och frukost tillsammans. Det mesta vi äter kommer från Abu och Najahs trädgård. Brödet bakas färskt över öppen eld till varje måltid. Samtalen förs med hjälp av en arabisk-engelsk ordbok vilket ofta leder till förvirring och skratt. Livet går vidare och byns invånare försöker att leva ett så normalt liv som möjligt medan vi väntar på att bulldozerna skall komma.

Byborna vill att vi förmedlar berättelser om deras situation, att vi är deras internationella röst. Vi tror på att vi tillsammans kan arbeta för en förändring.