Dagarna innan hemfärd är få. Människorna jag mött är många. Berättelserna de delat med sig av likaså och jag kommer för alltid att bära med mig det jag sett och hört. En av våra sista morgnar åkte jag och mitt team till mukhtar Abu Ismael, överhuvudet för en beduinby, för att ge en ny dimension till hans historia och med egna ögon se vad som skett med det land hans förfäder vandrat över. Dessutom tog vi oss en närmare titt på det område som Israel planerar att ”omlokalisera” 12 500 beduiner till.

Foto: Abu Ismael vandrar så snabbt och enkelt att vi har svårt att hinna med honom längs bergssluttningarna. Foto: Elin Jansson Holmberg
Abu Ismael vandrar så snabbt och enkelt att vi har svårt att hinna med honom längs bergssluttningarna. Foto: Elin Jansson Holmberg

Denna morgon är det inte stekande hett redan när vi kliver ut ur vårt hus som de flesta andra morgnar i Jeriko. Molnen ligger över Jordandalen och vi är tacksamma för att det är så svalt som 30 grader när Abu Ismael tar med oss för att vandra i bergen ovanför Frestelsernas berg. Abu Ismael är mukhtar i byn Ein ad-Duyuk, en beduinby i utkanten av Jeriko som huserar omkring 700 människor.

Abu Ismael blir 60 år i år men ändå tycks hans fötter nästan flyga över bergstopparna. Vi har ibland svårt att hänga med i hans tempo längs de branta backarna han för oss.

På frågan om hur det känns att vandra här uppe, i ett område som deklarerades militärzon och stängt militärt skjutfält 1973, svarar Abu Ismael att:

– Det här är samma mark som min far, farfar och farfarsfar har vandrat på före mig och mina söner. Här uppe känner jag mig fri. Fri från trängseln i Ein ad-Duyuk. Fri från tankarna på Nuweimaplanen, som egentligen bara är ett annat ord för fängelse.

Nuweimaplanen är en israelisk plan som publicerades 2014 vilken går ut på att ”omlokalisera” cirka 12 500 beduiner från områden kring Jerusalem, Ramallah och Jeriko till den lilla byn Nuweima som ligger precis mitt emot Ein ad-Duyuk. [1] Skulle planen genomföras skulle det innebära att Abu Ismaels hus rivs till förmån för en rondell.

Beduiners traditionella livstil, att förflytta sig över stora områden beroende på årstid och väder, har inneburit att många saknar äganderätt till den mark de levt på. Israel menar att omförflyttningen av beduiner skulle förbättra deras livsvillkor. Flera släkter från de tre beduinklanerna Jahalin, Ka’abne och Rashayda omfattas av planen, varav alla motsätter sig densamma. Ingenstans i utformandet av planen har beduinerna själva fått vara med och påverka den. Vissa av beduinerna har förstått att de omfattas av planen först när de hört om den på radio.

Enligt planen skulle varje familj få ett 500 m2 stort område att leva på. [2] Familjer som ofta är omkring tio personer stora och som äger hundratals djur.

– Vi livnär oss på får och getter som behöver stora områden att beta på. Blir Nuweimaplanen verklighet får vi inte plats med våra djur. Utan våra djur kan vi inte försörja oss, säger Abu Ismael.

Han förklarar vidare att det finns flera problem utöver de ekonomiska svårigheterna med att samla de olika familjerna och klanerna på samma yta. Beduiner från olika klaner vill traditionellt sett leva långt från andra klaner och det kan finnas mycket spänningar klaner emellan. Även mellan olika släkter inom samma klan kan det finnas liknande spänningar. De som skulle drabbas hårdast av att bo så nära inpå andra klaner och släkten som Nuweimaplanen innebär är kvinnorna, eftersom beduinkvinnor i dessa samhällen inte får befinna sig inom synhåll för främmande män. De tillfällen jag har fått möta beduinkvinnor har jag sparat djupt i mitt hjärta eftersom det anses haram, förbjudet enligt islam, att fotografera en kvinna enligt de flesta samhällen teamet i Jordandalen jobbar med.

FN:s generalsekreterare har uttalat att implementering av Nuweimaplanen och andra liknande förslag skulle konstituera individuell och kollektiv tvångsförflyttning och tvångsevakuering. Genuint och fullt medgivande från alla de personer som omfattas av förflyttningen krävs för att den ska anses tillåten. [3] Tvångsförflyttning är förbjudet enligt folkrätten, förutom i undantagsfall förutsatt att befolkningens säkerhet eller tvingande militära skäl kräver det. Tvångsförflyttning utgör krigsbrott. [4] Ingen av dessa undantagsfall föreligger när det gäller beduinsamhällena i fråga. [5]

Efter timmar bland bergen säger vi hejdå till Abu Ismael för sista gången under vår vistelse. Mina ögon tåras och jag säger till honom att jag innerligt hoppas på att de kommer lyckas stoppa Nuweimaplanen i domstol. Som de flesta palestinier svarar när vi talar om framtid och hopp säger Abu Ismael:

– Insh’Allah.

Foto: Abu Ismael och min följeslagarkollega Gabriel blickar ut över Ein ad Duyuk och Nuweima. Foto: Elin Jansson Holmberg
Abu Ismael och min följeslagarkollega Gabriel blickar ut över Ein ad Duyuk och Nuweima. Foto: Elin Jansson Holmberg
1.  Ahmad Heneiti, Planning or forced transfer? – The Case of Palestinian Bedouin Communities, JLAC,  December 2014, s. 24. Hämtad 8 maj 2016. 2. Ahmad Heneiti, Planning or forced transfer? – The Case of Palestinian Bedouin Communities,  JLAC, December 2014, s. 25. Hämtad 8 maj 2016. 3. Report by the UN Secretary General to the UN General Assembly, A/67/372, 14 September 2012, paragraf 37. 4. Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid (IV), artikel 49. 5. Report by the UN Secretary General to the UN General Assembly, A/67/372, 14 September 2012, paragraf 37.

Fler rapporter