Ny bosättning- fler militärer och färre butiker?

Jag hör dem på avstånd, militärerna och deras kängor mot marken. De kommer allt närmare. Jag hör även röster av högljudda bosättare som verkar göra allt de kan för att visa att området tillhör dem. Deras guide pratar engelska och hebreiska. På engelska säger han: – EAPPI är här för att de är vänner med palestinierna och sympatiserar med dem. Jag är här för att jag vill stå upp för de mänskliga rättigheterna.

Öde gator och igenbommade butiker. Av det som en gång var ett blomstrande handelscentrum återstår nu ett fåtal butiker. Hur många gånger har jag inte vandrat genom Gamla stan i Hebron och förfärats över den bisarra tystnaden som råder här. När bosättarna på lördagarna, skrattande och sjungande, intar Gamla stan eskorterade av en pluton militärer är det som livligast.

Hebron delades 1997 in i två delar, H1 och H2, där den Palestinska myndigheten (PA) har kontroll över H1. I H2 bor cirka 33 000 palestinier och flera hundra bosättare. Palestinier i H2 lever under israelisk militär lag medan bosättarna lever under israelisk civil lag [1]. Enligt internationell rätt är bosättningarna illegala [2] men detta hindrar inte det faktum att både bosättningarna och antal bosättare ökar för varje år. Israels försvarsminister, Naftali Bennett, har under de senaste dagarna godkänt byggandet av nya bosättningar i Hebron [3]. Detta i kombination med att Mike Pompeo, USAs utrikesminister, uttalat sig om att bosättningarna på Västbanken inte längre anses vara illegala [4], gör mig orolig över Hebrons framtid.

Hur ska palestinier kunna resa sig och få ett drägligare liv med samma förutsättningar som invånarna i Israel? Det räcker med att titta på det uppenbara, som gatorna i Israel och Palestina, för att förstå hur stora skillnader i levnadsstandard är beroende på vilken sida av gränsen en är född. Gatorna i Israel är breda, jämna och har bra vägmarkeringar. I Palestina är vägarna ojämna och de verkar byggda utan struktur.

Det palestinska territoriet fortsätter minska. Många av butikerna i H2 har tvingats stänga under de senaste 20 åren. Över 500 affärer har bommats igen efter order från militärer och andra butiksägare har varit tvungna att stänga på grund av ökad otrygghet och minskad försäljning [5].

Med det växande antalet bosättare i Hebron är min farhåga att palestinier kommer få det allt svårare. En av de tappra själar jag mött är Nawal Slemiah, en kvinna som fortsätter kämpa för Gamla stan i Hebron och kvinnorna i Palestina. Jag träffar Nawal i hennes kooperativ i Idna, strax utanför Hebron. En av hennes anställda, Hameeda, bjuder på te med mynta och socker. Hemma i Sverige dricker jag sällan te, men teet som serveras här går det inte att säga nej till. Vi sitter ner i soffan och jag ser på Nawal. Hon har en trött och sorgsen blick, men när hon berättar om sitt liv förstår jag vilken kämparanda hon har. Nawals man dog förra året och sedan dess är hon ensam med sina tre barn. Den äldsta dottern, som är 18 år, studerar i Turkiet och de yngsta, som är 16 och 10 år, bor hemma. Under ett antal år hade Nawal sålt palestinska broderier från hemmet. I slutet av 2005 fick hon möjlighet via Palestinska myndigheten att öppna en butik i Gamla stan. Idag driver hon Women in Hebron [6]. Företaget består av butiken och ett kooperativ som är Fairtrade-certifierat. Vid kooperativet arbetar 150 kvinnor i åldrarna 21- 65 år. De flesta arbetar hemifrån och kan då själva bestämma över sina arbetstider. Nawal berättar att det är svårt för kvinnorna att hitta arbete. Tack vare kooperativet kan de bidra till hushållets ekonomi och får också en samlingspunkt för gemenskap.

De första åren efter att Nawal öppnade butiken fick hon kämpa för att bli respekterad av de andra butiksägarna. Ännu större problem hade hon med militärerna och bosättarna. I fjol blev Nawal attackerad av flera bosättare, då hon arbetade i butiken. Hon skrek till militärerna att hjälpa henne och till slut kunde de få ut bosättarna ur lokalen. Jag frågar Nawal om hur situationen kring hennes butik och Gamla stan kan påverkas om den nya bosättningen byggs.

– Då vill jag inte längre vara i butiken. Det kommer bli alldeles för osäkert. Jag har mina barn att tänka på.