Jag har nyss varit i Haifa och övernattat på vandrarhemmet Beit Skandinavia, ”Et hjem langt hjemmefra”, ett hem långt hemmifrån, som norrmännen som driver stället själva kallar det. Här får resenärer logi och boende gratis och vi blir välkomnade med öppna armar. Beit Skandinavia har också ett annat syfte; att upplysa framför allt ungdomar om situationen i Israel., vilket ger upphov till många intressanta diskussioner och ger en inblick i hur de som besöker vandrarhemmet ser på konflikten.
Beit Skandinavia uppkom som ett svar på att skandinaviska ungdomar som kom till Israel hade många frågor om den politiska situationen och om bakgrunden till konflikten. Så på 1980-talet så grundades vandrarhemmet Beit Skandinavia, där besökare får kost och logi och information om konflikten utifrån ett kristet sionistiskt högerperspektiv, som inkluderar visionen av ett större Israel istället för en stat utifrån 1967 års gränser. [1] Jag har valt att åka hit eftersom jag vill förstå de olika perspektiv som finns i konflikten, också de som skiljer sig från mitt eget. Följeslagarprogrammet är opartiskt i konflikten och har som ett av sina syften att ockupationen av Västbanken måste upphöra för både israelers och palestiniers skull.
Vi blir bjudna på middag och efter att vi har ätit en stund kommer ett par i 60-årsåldern in, som arbetar som volontärer på Beit Skandinavia. En annan gäst, en medelålders kvinna, lutar sig över bordet och säger demonstrativt till mig:
– De har varit i Judeen och Samarien.
Språket i Israel och Palestina är väldigt politiserat och beroende på hur man ser på konflikten, och på vilken utgångspunkt man har ändras ordvalet för olika geografiska områden. Att använda orden Judeen och Samarien istället för Västbanken eller Ockuperat palestinskt område, pekar på att man anser att det palestinska området egentligen tillhör Israel, trots att ockupationen strider emot internationell lag. [2]
Det äldre paret har besökt israeliska bosättningar på Västbanken, eller snarare utposter till bosättningar, som Ramat Gilad [3] i norra Västbanken nära den palestinska staden Tulkarem. De är upprörda över hur illa de anser att bosättare behandlas av israeliska myndigheter och hur svårt bosättarna har det. De har nyligen besökt en israelisk bosättarfamilj med sju barn som bor under svåra förhållanden. De är även upprörda över att ”palestinska bosättningar alltid uppstår precis bredvid de israeliska bosättningarna”. Då jag försöker problematisera det som de säger och påpekar att det är ytterst orimligt att palestinierna bott där kortare tid än israelerna, får jag till svar att ”den ’palestinska bosättningen’ bara kunnat bevisa att den funnits där sedan två år.”. Jag känner att det är bäst att släppa ämnet, då det vi har olika förståelse för situationen på Västbanken och byter istället spår till vad internationell lag säger om att flytta in sin egen befolkning på ockuperad mark. Resonemanget viftas bort av mannen med att det är av säkerhetsskäl och att området tillhör Israel nu.
Jag börjar istället prata om hur palestinier med israeliskt medborgarskap behandlas av staten och att flera arabiska byar i Israel saknar eller har dåliga egna bussförbindelser och de måste ta taxi till intilliggande israeliska byar för att ta sig till jobbet. Som svar får jag återigen att det är av säkerhetsskäl. Säkerhet är ett återkommande argument, men den här gången får mannen mothugg av en kvinna på andra sidan bordet som liksom jag tycker att medborgare ska behandlas lika oavsett etnicitet eller religionstillhörighet.
En israelisk man, även han gäst på vandrarhemmet, sitter med på middagen och han säger till mig, ”Om ni visste bakgrunden till konflikten så skulle ni aldrig prata sådär”. En kritik riktad antagligen både mot mig och mot de norska volontärerna, som varit på en guidad tur bland olagliga israeliska utposter på Västbanken.
Mannen heter Yaakov och han berättar att han har bott i Haifa sedan 1938, tio år innan staten Israel bildades.
Han säger att han flydde från Tjeckoslovakien när Nazityskland invaderade landet och att han då var aktiv inom den sionistiska rörelsen. Yaakov ser tillbaka på tiden då nationalism var högt värderat bland Europas stater och menar fortfarande att nationalism är en sund idé. ”Klart palestinierna ska ha en stat, men muslimerna vill inte ha fred. Vi har alltid velat ha fred men det vill inte de.” Yaakov har varit med länge, han har upplevt krigen 1948, 1967, 1973 och första och andra intifadan. Han var med i Haganah 1948 och stridit i flera av krigen, liksom hans son och barnbarn gjort.
Även om Yaakovs syn på situationen i Israel och Palestina skiljer sig från min, i synnerhet synen gällande att muslimska palestinier inte vill ha fred, så märker jag en likhet i resonemangen vid bordet i Beit Skandinavia, med hur många palestinier jag mött ser på israeler. Båda parter ser det som att den egna gruppen vill ha fred men den andra inte vill det. Ett annat mönster jag märker är fördomar om den andra sidan och den begränsade interaktion de verkar ha med varandra. Att bo i Jerusalem ger mig fördelen att jag kan prata både med israeler och palestinier och få båda perspektiven, en lyx som många palestinier, israeler och norrmännen på Beit Skandinavia sällan har.
Antisemitismen är utbredd på Västbanken, men det kanske inte är så konstigt om man aldrig möter en jude utan gevär och militäruniform. Islamofobin är utbredd inne i Israel, men det kanske inte heller är så konstigt om bilden man får av muslimer är stenkastande antisemiter.
Ett initiativ i Israel är byn Neve Shalom/Wahat al-Salam, Fredens oas, där barn oavsett om de är judar, muslimer eller kristna går till samma skola och har lektioner på både arabiska och hebreiska. Byn i sig är intressant då det bor 50 % palestinier och 50 % israeler där, något som uppehålls med ett kvotsystem. Här sker konstanta interaktioner mellan religiösa och etniska grupperna, något som förgör fördomar om de andra och skapar ett ”oss” istället för ett ”vi” och ”de”. [4] Kanske byns filosofi sprider sig mer och vi ser ökade interaktioner mellan israeler och palestinier så att fördomar kan brytas ner och freden kan få utrymme.
Bild: Strand i Haifa nedanför Beit Skandinavia. Foto: David Jakobsson
Fotnot: Yaakov heter egentligen något annat.
