”Hur blir det fred? Genom ett system av politiska fördrag? Genom investeringar av det internationella kapitalet i olika länder, dvs. genom storbankerna, genom pengarna? Eller genom allsidig, fredlig nedrustning med syfte att säkerställa freden? Nej, inget av detta eftersom allt detta förväxlar fred med säkerhet. Vägen till säkerhet är inte vägen till fred. Fred måste vågas, det är ett stort vågspel/risktagande och det kommer aldrig att gå att säkra.” Dietrich Bonhoeffer (1)
Vid tvåtiden anländer vi med minibussen och inser att det är kaos vid Beit Iba checkpoint eftersom kön börjar mycket tidigare än vanligt. Det ljusa dammet yr och allt jag ser, ser jag genom en vit hinna. Alla sorters fordon, tungt lastade med massor av produkter svajandes på höjden, står på tvären och biltutorna sjunger i kanon. Vi kliver av och sicksackar genom trafikstockningen för att nå fram till den militärt övervakade delen av checkpointen. Väl framme klafsar människor igenom det nyanlagda asfaltlagret som fortfarande är vått.
Under den tid vi observerar Beit Iba, kan alla som kommer från Tulkaremsidan till fots, passera in till Nablus utan ID-kontroll eftersom anläggningen just nu håller på att byggas ut med nya kontroller och fler meterhöga vändkors (2), därigenom människor skall passera. På andra sidan i anläggningen finns ett hav av människor som står inklämda bakom gallren, pressade mot vändkorsen i väntan på att bli genomsläppta för ID- och väskkontroll. De flesta är studenter som skall fara hem till Tulkarem eller andra byar över helgen.
Vi ser att Beit Iba checkpoint byggs ut och permanentas och så också kontrollen av människorna som skall passera igenom. I militärinstallationen finns ca 10 soldater. Längre bort står ytterligare ett par soldater. De har till uppgift att kontrollera passerande fordon från båda riktningar. I ett tio meter högt vakttorn ser jag att också några som ovanifrån kontrollerar situationen nere på marken. Det borras, byggs och gjuts nya fundament och jag tittar på en av de palestinska byggnadsarbetarna då han blandar cement medan han röker en cigarett. Jag undrar vad han tänker. Kanske han ser ett av sina barn på andra sidan, klämd i kön i väntan på att få passera.
Kvinnorna från den israeliska fredsorganisationen Machom watch (3) kommer fram och hälsar på oss. En av kvinnorna berättar att många av dem har söner som gör den treåriga militärtjänstgöringen på OPt. De kan inte hindra dem från att göra det, men kvinnorna i Machom Watch kan motsätta sig ockupationen, ”även om det innebär att de möter sina söner på plats under sina observationer vid checkpointsen”. Runt kvart över tre anländer ett par militärfordon och ut väller fler soldater, det är skiftbyte. Klimatet hårdnar och de soldater som tar över det nya skiftet gör tidsödande kontroller och saktar ner tempot så att kön växer. Några försöker bli av med sina stora väskor eftersom det är nästintill omöjligt att hålla fast i något emedan trycket från kropparna kommer från alla håll i kön. Så fort någon av palestinierna tar egna initiativ följer bestraffningar av soldaterna.
Sättet soldaterna gör väskkontroller på är förödmjukande. De pillar och lirkar och allt i väskorna måste läggas ut på undersökningsrampen så alla kan se varandras privata ägodelar. Detta är en procedur som ofta förekommer. Ockupationen tränger genom människors liv in i minsta detalj. Jag tittar ut mot bilkontrollerna. En av soldaterna tar emot passagerarnas ID genom den nedvevade fönsterrutan. Soldaten verkar ha en flört med en utav de kvinnliga soldaterna och det svärmas en del där blickar utbyts. Han speglar sig lite i displayen på telefonen och ytterligare fem minuter går. Jag ser människorna i taxin och vi tittar på varandra. Då de andra soldaterna lämnat honom för att kontrollera en annan bil ögnar han igenom ID-handlingarna och sticker in dem genom fönsterrutan.
En palestinsk man och en minderårig pojke blir satt i anhållningsbåset. Mannen vinkar på mig och han berättar att pojken inte har något pass. En soldat kommer fram och tillåter mig inte att prata med mannen av säkerhetsskäl. Jag frågar: Säkerhet för vem? Soldaten säger att han inte kan ansvara för mig om något händer. Jag säger att jag inte kan se att mannen bär några vapen och säger till soldaten att ta ner vapnet som han riktar mot mig. Han fortsätter och säger att de anhållit (4) den palestinska mannen därför att han är anhörig till en man som är eftersökt, men att de har checkat honom och att han kan gå.
En palestinsk kvinna som bär hijab blir förd in i ett toalettbås gjord av betong, av en kvinnlig soldat. Eftersom de inte kan se kvinnans ansikte och verifiera det med hennes ID tar de henne åt sidan för att se hennes anletsdrag. Kvinnan försöker säga att kläderna inunder hennes hijab inte täcker hennes bröstkorg ordentligt men soldaten tar inte hänsyn till detta utan får henne att ta av slöjan inför alla människor som kan se dem i toalettbåset. Kvinnan gråter och inte förrän den kvinnliga soldaten tittar bakom axeln och ser att vi ser henne, låter hon kvinnan gå.
Vid två tillfällen låter soldaterna genomsöka fordonen med hundar för att leta efter explosiva ämnen. Alla passagerare kliver ur och står vid sidan och väntar. Jag minns ett samtal med vår vän Samar där hon refererar till hundarna: ”The soldiers know that according to Islamic religion, dogs are impure” Hundarna söker inuti och utanpå fordonen och befälet tillägger: ”I make sure that the dog do not touch the Koran with the nose when searching the car”. Innan vi går pratar vi med en palestinsk man som just passerat efter två timmars köande. Han är arg och säger att det är vansinnigt att inte ens läkare får passera vid sidan av kön. Han säger; ”Olmert och Abbas har samtal bakom lykta dörrar men vilka förändringar sker för oss på marken?” Vi lämnar Beit Iba checkpoint klockan halv fem. Chauffören sätter igång radion och sköna toner följer oss alla på väg hem till Tulkarem. Väl hemma googlar jag på ”security + Israel” med resultatet: 67 400 000 träffar.
