Jag har aldrig sett så realistiska leksaksvapen förut. Eid, högtiden som följer efter Ramadan, innebär presenter till barnen och de allra flesta pojkar verkar ha önskat sig vapen. Det ser ganska hemskt ut, överallt små och större pojkar med vapen. Men kanske är det inte så konstigt att just detta är favoritleksaken. Enligt organisationer som arbetar med traumatiserade barn på Västbanken kan leksaksvapnen hjälpa barnen att bearbeta den verklighet de lever i.
På Västbanken är 33 procent av befolkningen under 15 år, i Gaza är motsvarande siffra cirka 43 procent. [1] Hur påverkar det en människa att växa upp under ockupation? Många barn passerar israeliska militärkontroller varje dag för att ta sig mellan hemmet och skolan. Barnen kan inte undgå att se tungt beväpnade soldater i sin vardag, och de hör förstås vad de vuxna säger om Israel. Ockupationen påverkar tillgången till utbildning, sjukvård, arbete… Många unga vuxna har berättat för oss om sina fina universitetsutbildningar, som de tyvärr inte kan få jobb med eftersom det inte finns några arbeten. Istället drömmer de om en bättre framtid i något annat land.
För israeliska ungdomar väntar militärtjänsten efter gymnasiet. En föreläsare från den israeliska organisationen Breaking the Silence [2], som samlar in anonyma vittnesmål från före detta värnpliktiga, berättade att soldaterna får lära sig att varje palestinier är en tänkbar terrorist. Vi har ibland pratat med de unga soldater som vaktar grindarna in till sömzonen. [3] Ingen av de vi talat med verkar trivas med sitt uppdrag. ”Men vad kan vi göra?” sa någon uppgivet. När jag frågade dem om muren mellan Israel och Palestina behövs svarade en annan ung man att ”vilken fjortonåring som helst här kan ha en kniv”.
Sedan oktober 2015 har ett antal palestinska barn och unga försökt knivhugga soldater eller israeliska medborgare. Ibland har de lyckats. I många fall har de själva blivit dödade. Det finns inget enkelt svar på vad som ligger bakom. Men att växa upp under ockupation och behandlas som en misstänkt terrorist, att inte ha hopp om en lovande framtid – kan inte det vara bidragande orsaker?
Ett av de palestinska barn som kommer ha svåra minnen från sin uppväxt är tolvåriga Shadi Farrah. Han och hans vän Ahmad greps i Jerusalem i december 2015. Av Shadis föräldrar och andra som engagerat sig i hans fall har jag fått veta att en kniv hittades på marken bredvid pojkarna när de greps. Det misstänkta brottet är för närvarande rubricerat som mordförsök, trots att pojkarna inte ska ha gått till angrepp mot någon. Shadis advokat försöker förhandla med åklagaren om att välja en mindre allvarlig brottsrubricering, men de personer jag pratat med tror att pojkarna i vart fall riskerar att dömas till minst två års fängelse vid den rättegång som planeras hållas i september. Shadi och Ahmad har sedan de greps hållits i förvar på ett ”rehabiliteringscenter” i Israel och får bara träffa sina familjer under korta besök. De är två av många palestinska barn som sitter i israelisk arrest eller fängelse. [4]
Så hur ser framtiden ut i Israel och Palestina? Min uppfattning är att det ser mörkt ut. Inget talar för att Israel överväger att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena. Istället får vi höra talas om bosättningar som expanderar, om starkt politiskt stöd för bosättningarna och om att de organisationer som tar avstånd från ockupationen – bland annat Breaking the Silence – får allt svårare att utföra sitt arbete. [5] Den nuvarande situationen ser inte ut att utlova fred eller säkerhet utan snarare upptrappat våld. Jag tror att vi alla måste fråga oss hur vi kan bidra till att ändra på utvecklingen. För att israeler och palestinier ska kunna växa upp i trygghet och mötas på andra ställen än i militärkontroller måste vi arbeta för en annan slags framtid, utan ockupation.
