För två veckor sedan var vi på besök i den palestinska byn Kafr ad-Dik, en vacker liten by i en dal med några hus klättrandes upp på bergskanterna. Vi träffar borgmästaren och två till som jobbar i kommunhuset som berättar att de är oroliga för att de israeliska bosättningarna i närheten av byn kommer att expandera. Vi går upp på kommunhusets tak och de pekar ut bosättningarna för oss och berättar att precis utanför byn är det område C.(1) Fyra dagar senare får vi ett samtal om att ny mark har exproprierats och ett nytt bygge har startat.
Tio minuter efter att vi fått samtalet kommer vår kontaktperson och chaufför Abed och hämtar oss och vi kör snabbt iväg. Väl i Kafr ad-Dik plockar vi upp två av männen från kommunhuset och kör sedan ut ur byn och in på en liten jordbruksväg som inte alls är ämnad för en tvåhjulsdriven personbil.
Efter en kurva ser vi två grävmaskiner som jobbar högst uppe på höjden. Abed ser orolig ut när bilens värmemätare slår över till rött och efter en brant backe stannar han bilen och säger att det inte går längre. Vi går resten av vägen och efter en liten stund ser vi en klunga unga palestinska män vid ett träd och lite längre bort står en palestinsk man och pratar med fem beväpnade israeliska soldater och gränspolis.
När vi kommer närmare ser vi att det högst upp på toppen står två personbilar och tre militärfordon parkerade och bredvid dem håller en av grävmaskinerna på att hacka sig fram genom marken med ett stort spett. Den äter sig verkligen fram, sakta men säkert och för mina tankar till pac-man som mumsar i sig allt i sin väg. Kanske är det mitt sätt att försöka hantera situationen, att sätta in alltihop i en låtsasvärld. Det är svårt att ta in att det här händer på riktigt, att den här marken just nu håller på att bebyggas av bosättare. Jag vet ju att israeliska bosättningar byggs och expanderar men att se en grävmaskin på så nära håll stå och tugga sönder palestinsk mark är något helt annat. Hela min kropp fylls av ilska och sorg, mina käkar är hårt sammanbitna och jag vill helst sätta mig ner och gråta. Och det är förstås inte i närheten av hur det känns för de vars mark det är och varit i generationer.
Marken vi är på ligger i området Dahr as-Subuh och delas av byarna Biddya, Sarta, Bruqin och Kafr ad-Dik.(2) Den stora väg fem går på andra sidan av marken och flera av byborna är oroliga över att det här bygget är för att länka samman redan existerande bosättningar. Maskinen tuggar vidare. Den krossar stenblock med sitt spett för att jämna marken. Kanske ska det byggas nya hus, kanske en ny väg. Ingen av oss vet. Men vi vet att det är illegalt, enligt internationell humanitär rätt.(3)
Jag känner mig som ett fån som står och tittar på. Ett av militärfordonen kör ner, parkerar mellan oss och bygget och fler soldater och gränspoliser kliver ut. Mannen som har pratat med soldaterna kommer tillbaka och berättar att bygget började klockan sex i morse och att han har varit här sedan dess. Han har ett sår på armen och berättar att han blev nertryckt på marken av ett par soldater. Han säger även att en av soldaterna hotat sätta eld på olivträden om något gör något. Jag ställer mig på en sten för att se bättre och får syn på en bosättare med ett automatvapen över axeln. Det är skrämmande hur många helt vansinniga saker inte längre förvånar mig. Soldaterna och gränspoliserna följer mig och min kollega med blickarna och när vi går några stenar närmare dem och bygget säger de till oss att backa. Flera av dem har kravallutrustning på sig och på taket på fordonet är det rader av gula rör som kan skjuta tårgas.(4) Det är tydligt vilka de är här för att skydda.
Några av de yngre männen vill gå närmare men de äldre säger till dem att stanna. De är förstås alla oerhört frustrerade men stämningen är trots allt lugn. Det är svårt att se att det finns något vi kan göra i nuläget för att hindra arbetet och hotet från vapnen skrämmer. Så vi står frustrerade och sorgsna och tittar på maskinen som hackar vidare. Och tar mängder av foton. De ska åtminstone inte få göra detta i tysthet. När en grupp av de unga männen senare börjar gå över berget vid sidan av arbetet blir jag orolig. Kommer någon av dem kasta en sten? Kommer soldaterna göra något? Men inget händer, de ska bara gå hem till sin by. Maskinen tuggar vidare. Efter en stund ser vi att en blå presenning spänns upp, troligtvis som skydd mot solen för arbetarna, och bredvid den sätter en man upp israeliska flaggor. Jag tror aldrig jag har sett en tydligare bild av ockupation.
Efter ett par timmar på platsen med maskinen hela tiden tuggandes åker vi till kommunhuset där borgmästaren berättar för oss att de i torsdags morgon fick reda på att det var en grävmaskin på marken. Han och hans kollegor samlade snabbt ihop 100 bybor som tillsammans gick upp till platsen för att försöka stoppa det. Där fanns förutom grävmaskinen och bosättare också cirka 35 israeliska soldater och gränspolis. Efter bara en halvtimmes jobb körde grävmaskinen iväg, troligtvis på grund av att byborna var där. En man vi träffar säger att han senare på dagen såg grävmaskinen stå parkerad vid ett hus i bosättningen Bruchin som tillhör en bosättare som är ökänd för att vara väldigt ideologiskt hårdför. En man från de israeliska distriktsmyndigheterna som också var på marken sa till borgmästaren att de skulle komma tillbaka och tidigt i morse kom de alltså. Idag sa samma man att den israeliska regeringen har utfärdat en order om arbete på marken.
– Vi kan inte stoppa dem, säger borgmästaren och fortsätter;
– Det enda sättet är ta våra papper och gå till rätten med dem. Vi har alla papper om marken och håller på att förbereda det vi behöver.
Han ser inte särskilt hoppfull ut när han säger det.
Borgmästaren berättar att år 2008 ställde bosättare upp husvagnar på marken, trots att den israeliska regeringen utfärdat en order om att inte bygga där, och att husvagnarna brändes ner av palestinier. Sedan dess har ingenting hänt men i början av det här året förklarades marken statlig, vilket alltså betyder den israeliska statens. Jag försöker febrilt förstå hur saker här går till, vem som fattar de olika besluten och enligt vilka lagar eller regler, men gång på gång blir jag påmind om att det råder en helt annan slags logik, om någon alls.
På ett möte med FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, UNOCHA, några dagar senare frågar jag hur det går till att plötsligt förklara en bit mark statlig när den tillhör palestinska byar. Jag vill förstå vilka steg som tas, av vem och vart men hör hur naiv min fråga låter och får svaret:
– Det finns så många sätt för israeliska myndigheter att expropriera mark. Att deklarera den statlig mark är ett av dem.
Och det är ju precis det här som ockupation handlar om – att ta det som inte är ditt och införa dina egna regler.
UNOCHA:s statistik från 2012 visar att Israel etablerat cirka 150 bosättningar på Västbanken inklusive östra Jerusalem sedan 1967. Till dessa kommer cirka 100 utposter som är bosättningar som etablerats utan godkännande från israeliska myndigheter och som är olagliga även enligt israelisk lag. Befolkningen i dessa 250 bosättningar var 2011 över 500 000 personer.(5) I onsdags gick det israeliska bostadsministeriet ut med att de godkänt byggandet av 1460 nya bostäder i bosättningar på Västbanken och östra Jerusalem som ett svar på att Fatah och Hamas har bildat samlingsregering.(6) Häromdagen var det 47 år sedan ockupationen inleddes och den pågår med full kraft fortfarande tvärt emot internationell humanitär rätt. Hur kan det här få fortsätta?
På fredagen efter att bygget startade i Dahr as-Subuh organiserade de fyra byarna en icke-våldsdemonstration där cirka 400 män gick upp till marken och höll en gemensam fredagsbön. Mina kollegor som var där berättar om den oerhört mäktiga känslan att se alla männen värdigt visa sitt motstånd mot ockupationen och markera att det här är deras mark. Både jag, ni som läser, vår regering och internationella aktörer måste också kunna göra mer än stå och titta på.
Bilder
Bilderna visar israeliska bosättares arbete på den palestinska marken Dahr as-Subuh. Foto: Karolina Österblom