En reflektion om skillnader i morgonrutiner i en familj i Göteborg gentemot en familj i en palestinsk stad, och ett hopp om att komma tillbaks till Israel och Palestina där lekarna består av annat än att leka ”checkpoint”.
Sen jag kom hem kan jag inte låta bli att koppla ihop vardagen i Sverige med allt vad jag såg under min tid i Israel och Palestina. Dagen efter att jag kom hem satt jag i min systers bil i Göteborg när hon körde in i en bilkö. Helt plötsligt fick jag en krampaktig känsla i magen och en flashback till livet på Västbanken. Det kändes som att vi köade upp för att köra in i en checkpoint — en vägspärr — och att vi skulle bli tvungna att få visa ID-handlingar och få bilen undersökt av unga israeliska militärer med stora vapen. Jag kände mig inte särskilt rädd för att gå igenom denna procedur. Då kände jag mig mer mentalt berörd över att stå bredvid palestinier vid Qalandiya[1] checkpoint som måste köa i timmar varje dag för att komma till jobbet, skolan eller sjukhuset och israeliska militärer — både tjejer och killar — som måste tillbringa de där åren mellan 18-21, som ska vara åren då man ska vara fri att göra det man vill, till att stå timme ut och timme in och kontrollera en vägspärr. Kanske den där magkänslan jag fick i Göteborg var ett tecken på att kroppen hade stängt av känslan av starkt obehag under min tid i Israel och Palestina och att jag först återfick den när jag var i trygga händer med min syster.
När jag bor hos min syster så går hennes familj upp runt sju för att gå till dagis, skolan och kontoren. När jag ser dem masa sig upp på morgonen så är jag glad över att de inte behöver gå igenom vad många av de palestinier jag träffade behövde gå igenom varje morgon vid Qalandiya checkpoint. Jag är glad över att de inte behöver gå upp i ottan för att köa i timmar och stå och knuffas varje morgon för att ta sig till jobbet.
Vi följeslagare i Jerusalem åkte och övervakade Qalandiya checkpoint flera gånger i veckan och var där från klockan sex på morgonen. När vi anlände var det redan fullt med hundratals människor som hade varit där och köat i timmar. Qalandiya checkpoint är en vägspärr som ligger i muren mellan Ramallah och östra Jerusalem, den ligger alltså inte vid gröna linjen utan inne på det ockuperade palestinska området[4]. Under de senare veckorna under vår tid som följeslagare i Jerusalem var det särskilt svårt att befinna sig vid Qalandiya. Detta berodde på att tillvägagångssättet vid vägspärren ändrades. Tidigare fick vissa palestinier stanna på bussarna och åka igenom vägspärren i stället för att gå av och gå igenom den tidskrävande köproceduren. Till exempel kunde yngre barn och äldre människor stanna på bussarna. Samma regler gällde även för människor med särskilda humanitära skäl, det vill säga om man till exempel var gravid och hade papper från doktorn eller om man var cancerpatient och skulle till sjukhuset i östra Jerusalem.
Under den senare delen av min tid som följeslagare ändrades dock omständigheterna. Den israeliska militären bestämde sig för att alla, oavsett personens omständigheter, var tvungna att gå av bussen och gå igenom den långa köprocessen. Detta gjorde att inte bara trycket på vägspärren ökade utan också att situationen förvärrades eftersom små barn som skulle till förskolan och gamla som skulle till doktorn var tvungna att köa med de ”övriga” som skulle till jobbet. En gång såg jag en kvinna i kostym som stod och grät. ”Reglerna” hade precis ändrats och hon hade blivit tvungen att gå av bussen och ställa sig i kön. Hon ville inte och kanske vågade hon inte gå in i kön eftersom hon skulle föda om två veckor. Jag pratade med henne och hon sa att hon jobbade på en av de stora FN-organisationerna och att hon var på väg till sitt kontor. Jag försökte på alla sätt att få igenom henne lättare genom vägspärren men den gången hjälpte det inte. Mina kollegor lyckades dock att få en man på 92 år som var blind och gick med käpp att få gå igenom lite smidigare. Allra bäst lyckades vi med att göra processen smidigare när israeliska kvinnor från organisationen för mänskliga rättigheter, Machsom Watch[2], var närvarande.
Jag kommer ihåg en sommar då jag vikarierade på en förskola på Öland. Jag minns att jag skrattade åt att barnen lekte att de gjorde kroppkakor och att de körde skördetröska i sandlådan eftersom det kändes så typiskt att barnen lekte just dessa lekar på Öland. På Västbanken leker barnen typiska lekar för ett liv under ockupation. Jag har vid flera tillfällen sett barn leka Checkpoint. De sätter upp små provisoriska bommar, tar en gren till gevär och sen får några spela israeliska soldater medan andra spelar palestinier. De små soldaterna spelar hotfulla och tvingar sina små kompisar att visa ID-kort som de provisoriskt har gjort av lite ritpapper. I Göteborg leker min systerdotter på 4 år med sin docka och säger att hon är dockans storasyster. Jag frågar var föräldrarna är och hon säger att mamman har dött. Ojdå, vad dog mamman av? frågar jag. Hon åt en tomat. Hon tålde inte tomater, svarar hon. I min systerdotters värld dör folk av tomater! Om samma lek hade utspelat sig i Israel och Palestina och jag hade frågat barnen vad mamman dog av så hade svaren kanske blivit: Hon dog av att hon blev skjuten av en israelisk bosättare. Hon dog av en palestinsk självmordsbombare. Hon dog för att ambulansen inte kunde komma fram i tid på grund av alla vägspärrar som den israeliska militären har satt upp. Hon dog av en bomb under ett israeliskt flyganfall. Hon dog av en qassamraket från Gaza. Hon är inte död men har suttit i israeliskt fängelse i flera år efter att ha kastat stenar under en demonstration mot muren. Hon dog av ockupationen.
Kontrasterna mellan Sverige och att vara i Israel och Palestina är även tydliga när jag åker ifrån Göteborg till Öland. På Göteborgs tågstation blir mina väskor inte genomsökta, inte heller behöver jag visa ID-kort och säkerhetsvakten frågar mig inte om jag har något vapen på mig. När jag sätter mig på tåget till Kalmar så behöver jag inte be soldaten brevid mig att flytta på sin M16, så att jag kan sitta ner och slipper ha pipan mot benet. Tjejerna som sitter brevid mig på tåget i 18-19 års åldern och som snart ska sluta gymnasiet, pratar om vart de ska resa, jobba eller plugga när de slutar skolan om en månad. De pratar inte om vilket förband de kommer att hamna i om några månader som tjejerna i deras ålder gör i Israel, eftersom militärtjänstgöring är obligatoriskt för alla tjejer där i två år och för killar i tre år. Trots ockupationen och all den rädsla, våld och förtryck som den medför för folken på båda sidorna längtar jag tillbaka till Jerusalem och till Israel och Palestina i övrigt. Jag längtar framförallt tillbaka till den enorma gästvänligheten som jag möttes av från folken på båda sidorna. Jag längtar tillbaka till när vi firade pesach med kvinnor från den israeliska fredsröreslen i Nahariya, till att äta palestinsk lunch med Kefiaya i Abu Dis, till att äta Sabbatsmiddag med israeliska vänner och till att bli bjuden på mat av beduinerna i lägret vi besökte varje vecka. Jag vill åka tillbaka snart, men då önskar jag att åka tillbaka till en plats där människor inte behöver gå igenom vägspärrar för att ta sig till jobbet varje dag och att barnen leker att de lagar falafelbullar istället för att leka checkpoint. Jag önskar att människor kan få bygga sina hus utan att vara rädda för att bli väckta en morgon av att militären knackar på dörren med en bulldozer. Jag vill åka tillbaka och slippa se unga militärer med stora vapen överallt och nästa gång jag flyger från Tel Avivs flygplats så kanske inte min lilla, lilla adapter behöver åka ensam hem i en stor vit kartong.
Sofie Henell, maj 2009
