Glåpord och opassande långfingrar, motdemonstrationer och tutningar från förbipasserande till trots – ståndaktigt återkommer kvinnorna i Women in black till samma rondell i västra Jerusalem varje vecka för att protestera mot ockupationen. Med respekt och beundran står vi följeslagare i solidaritet med dessa kvinnor med skylten – ”stoppa ockupationen”.
Tamar Lehahn står med skyltar med budskapet ”stoppa ockupationen” på heberiska, arabiska och engelska. Foto: MariellAlla som känner mig vet att jag inte gillar att svettas eller frysa. Lagom ska det vara enligt svensk standard annars börjar det så smått krypa fram gnäll om väder och vind. Dessa tankar går igenom mitt huvud när jag vandrar i uppförsbacke mot västra Jerusalem, med svetten rinnandes nerför ryggen, för att stå sida vid sida med kvinnorna från organisationen Women in black. I brusande trafik, i en liten rondell, står ett tiotal svartklädda kvinnor och män för att i tystnad protestera mot ockupationen. Women in black är den enda demonstrationen som vi följeslagare aktivt deltar i därför att de arbetar med en ickevåldslig metod och har ett enda budskap: stoppa ockupationen.
Women in black är en israelisk rörelse, bestående främst av kvinnor, som sedan 1988 protesterat mot ockupationen. Flera av deltagarna har varit med sedan starten. Varje fredag står de här i en timme och håller upp en skylt föreställande en hand där det står –”Stoppa ockupationen”.
Vad är det egentligen som driver kvinnor i övre pensionsåldern att gå ut i gassande sol, helklädda i svart så absorberingen av värme maximeras och stå i en trafikkorsning, mitt i tunga moln av avgaser, en timme varje fredag i 29 år? För mig som kommer från en vardag där det största problemet är vad jag ska äta till middag, är det svårt att förstå hur en människa orkar fortsätta vecka efter vecka, år efter år att fortsätta demonstrera mot en ockupation utan fred i sikte.
I år är det 50 år sedan sexdagarskriget mellan Israel, Syrien, Jordanien och Egypten som slutade med att Israel ockuperade Västbanken, Gazaremsan och annekterade östra Jerusalem. [1] Att ockupationen är ett faktum är det internationella samfundet eniga om däribland Internationella domstolen i Haag, FN:s säkerhetsrård och Generalförsamlingen i FN. [2] Internationella domstolen har fastslagit att Israel fortsatt har status som ockupationsmakt. [3]
Nar jag frågar Tamar Lehahn, en av kvinnorna i Women in black, var hon hittar styrkan att fortsätta sager hon:
– Jag tillåter inte mig själv att sluta, för mig är ockupationen den viktigaste frågan som måste lösas for att det ska blir fred.
Hennes lösning på konflikten kan synas verka enkel – Israel behöver stoppa ockupationen, lämna det ockuperade området och låta palestinierna bygga sin egen stat på sitt eget landområde. Enkelt att genomföra politiskt är det inte i verkligheten och Tamar förklarar att hon är väl medveten om den politiska situationen och den negativa stämning som idag råder. Detta till trots sa fortsatter hon och de andra deltagarna att enträget komma varje fredag.
På frågan om vad hon tror framtiden har att ge så är hennes svar pragmatiskt:
– I den riktning vi ser saker gå idag så är utsikterna dåliga.
Trots det så vägrar hon att ge upp hoppet och hennes svar på vad som ger henne styrka att fortsätta är enkelt.
– Jag föddes här, det här är mitt hem. Jag kan inte ge upp och sluta tro på en bättre framtid.
En demonstrant står tillsammans med Judy Blanc med skyltar som säger ”stoppa ockupationen” på arabiska, hebreiska och engelska. Judy är en av grundarna och har varit med sedan 1988. Foto: Mariell
