Vid infarten till byn al-Jab’a finns ingen skylt som hälsar välkommen. Den försvann för några år sedan. Hur är inte klarlagt. Men ett är säkert. Det kom en order till byrådet från israeliska myndigheten på Västbanken att den skulle bort. Sheikh Naser kan inte frigöra sig från tanken att det är ännu ett sätt för ockupationsmakten att göra byn osynlig. Dom vill helt enkelt få bort oss, säger han. En orimlig slutsats eller… ? Också i andra byar har samma skyltar försvunnit.
Sheikh [1] Naser sitter i soffan i ett av rummen i det hus han hyr. Hans eget revs för tre år sedan. Egentligen heter han Naser Ed-Din. Han är född och uppvuxen i byn under ockupation-ens första årtionde. Framtiden var oviss och som många andra yngre lämnade han landet för att pröva lyckan i USA. Där trivdes han men rapporterna hemifrån var illavarslande. Hans far dog och de tre bröderna arresterades för samröre med PLO. [2] Också modern arresterades. Hon släpptes men bröderna fick långa fängelsestraff. När Naser återvände hem efter tio år hade ockupationen skärpts och sedan dess har byns förutsättningar inskränkts alltmer.
I dag bor det ungefär 1 000 personer i al-Jab’a. Men befolkningen minskar. Utegångsförbud har genom åren gjort det allt svårare att bo i byn. Särskilt om man har arbetstider att passa på annat håll. När vägen till tätorten Sufir blockerades med både stenblock och militär kontroll begränsades rörelsefriheten ännu mer. Nu är vägen till affären, vårdcentralen och marknaden där byn sålde sina jordbruksprodukter dubbelt så lång. Allmänna kommunikationer saknas eftersom skolbussen inte längre kommer fram till byn och en taxi är inget alter-nativ i en by med små förutsättningar och många arbetslösa.
Ockupationen ger sig tillkänna på många sätt. Ibland slår den mot hela byn, ibland drabbar den enskilda människor; antingen med maktens hårda klarspråk eller som förnedrande trakasserier. Och sällan går det att urskilja en förklaring till vad som ligger bakom. Ockupationen behöver inga ursäkter, konstaterar Sheikh Naser. Hans familj har egna erfarenheter: Ett av barnen skulle födas och det var dags att fara till sjukhuset. Tillsammans med Naser fick hans fru gå genom byn för att passera blockeringen och militärens kontroll. På andra sidan väntade en släkting med bil. Men så långt kom de aldrig. ’Ni måste kunna bevisa att hon ska föda barn’, sa soldaten vid stenblocken. Förlossningen fick ske hemma med erfarna kvinnors hjälp.
Andra får se sin blivande skörd tillspillogiven. Folk från bosättningar [3] i närheten men också soldater gör räder mot byn och förstör det som blivit sått eller planterat. För några veckor sedan var det Nabil och hans bror Taha som fick påhälsning. Grävskopor hade gått fram metodiskt i ett nyplanterat bestånd av olivträd. Kvar fanns den raserade muren omkring ett fält med tomma hål. Träden var borta, uppgrävda med rötterna. Men Nabil och Taha har erfa-renhet. Deras stora uppväxta träd grävdes upp för några år sedan. Sedan dess har de planterat nya sex gånger. Och nu är det dags igen. Men fler är drabbade. Sheikh Naser uppskattar att byn har förlorat ungefär 10 000 olivträd. Och det är inte unikt. Det här sker överallt.
Al-Jab’a ligger sydväst om Betlehem vid gränsen [4] mot Israel och runt omkring finns flera bosättningar. Det läget har kostat byn en stor del av dess mark. Naser uppger att drygt hälf-ten har exproprierats för att ge plats åt muren och dess frizoner. Ytterliggare mark har tagits i anspråk av bosättningarna. [5] Men inte ens det lilla som byn har kvar får disponeras fritt. Största delen av al Jab’a ligger nämligen i den del av Palestina där Israel har ansvar för både säkerhetsfrågor och allmän samhällsförvaltning. [6] Och här råder hårda restriktioner för byggande och boende. För den som inte kan visa papper på markinnehav och bygglov eller inte följer uppställda regler hotar rivning av huset. [7] Beslutet kan överklagas till högsta instans men det är tidsödande och dyrt. Vid avslag ska rivningen verkställas. Och gör man det inte själv tar soldater över, inte sällan utan förhandsbesked.
I al-Jab’a lever 18 familjer med detta hot. För Naser och hans familj är det redan smärtsam verklighet. Man byggde på egen mark. Förväntningarna var stora. Äntligen ett eget hus. Sakarias sex år fick välja rummet som han och hans bror skulle dela. 2010 stod huset klart. Men innan man hunnit flytta in kom soldaterna – utan förvarning. I dag finns bara en stor stenhög på platsen. Och Sakarias frågar: ’Varför förstörde de mitt rum? Jag har ju inte gjort något’. Vad svarar man på det? säger Naser. Ockupationen behöver ju inga ursäkter.
I dag är det trots allt relativt lugnt i al Jab’a. Men Sheikh Naser sörjer över sin by, över den inskränkta friheten i det krympande livsrummet. Där är de äldre som inte längre själva kan ta sig till affär och läkare, de arbetslösa, barnen som har upplevt så mycket våld. Och där är familjerna som fruktar för sina hus, där är marken som byn har förlorat och den ständiga oron att skörden ska fördärvas. Men i allt detta vill man ändå hålla ut och tro på en an-norlunda framtid. Också Sheikh Naser: När jag har pengar ska jag bygga upp mitt hus igen, lovar han. Och så länge vägen till tätorten är blockerad, lastar byborna åsnor och går över bergen för att sälja sina jordbruksprodukter på andra håll. I byn man anlagt en trottoar som gör det säkrare för barnen att gå till skolan i väntan på att skolbussen är tillbaka. Och Nabil och Taha försäkrar: Om olivträden rycks upp planterar vi nya igen … och igen… och igen! Kanske små steg men en tydlig signal om att byn inte ska bli osynlig. Välkommen till al Jab’a! En dag är skylten kanske åter på plats.
