Israel har byggt en mur, en mur som slingrar sig in på ockuperad mark, en mur som inte följer den internationellt erkända Gröna linjen. På sina ställen har detta skapat isolerade palestinska byar väster om muren.

’- Stopp!, ropar den ena soldaten nervöst med geväret riktat mot oss.

Jag och min kollega Mpumi stannar till och går sedan sakta mot de två israeliska soldaterna framför oss vid vägspärren Kafriat. Vi förklarar att vi ska till J’barah och besöka byn samt att vårt program gör detta regelbundet. Den ena soldaten har hela tiden sitt gevär riktat mot oss med fingret på avtryckaren. Efter att vi visat våra pass följer den andra soldaten oss till den grind som vi kan använda för att gå till byn. ”Var försiktiga”, säger han innan vi lämnar honom bakom oss. Orden låter märkliga i mina öron. Jag är inte rädd att besöka våra vänner i J’barah, det är soldatens gevär som skrämmer mig.

J’barah är en palestinsk by belägen väster om muren och öster om Gröna linjen. Byborna behöver särskilda tillstånd för att få bo kvar i sina hem och har inte tillåtelse att vistas väster om Gröna linjen. De lever i det ingenmansland som kallas för sömzonen eller buffertzonen.[1]- Det är som att sitta i fängelse, säger Ahmed Oder, där vi sitter utanför hans hus i byn J’barah. Ahmed är en gammal man, född och uppvuxen i J’barah, och han har ett varmt leende och en blick som utstrålar styrka.

Jag och min följeslagarkollega Mpumi har kommit för att besöka honom och hans familj. Som utlänning behöver du inte ett särskilt tillstånd som övriga palestinier för att besöka sömzonen. Det som krävs av oss är ett pass med giltigt visum till Israel. Vi sitter på hans veranda och lyssnar på hans berättelser om militär order på husrivningar, genomförda husrivningar samt militär order till byborna att sluta bygga på sina hus.Här i J’barah är muren ett elektriskt staket av nät med taggtråd och längs med staketet är det patrullvägar för den israeliska militären. Staketet är byggt på ockuperat mark. Alla boende i byn över 12 år måste ha tillstånd för att resa in och ut från byn till Västbanken.

Sedan 2003 betecknas marken i sömzonen som militärt skyddsområde. De flesta i byn är bönder och gödningsmedel är till exempel inte tillåtet att föras in till byn.

– Israelerna tror att vi ska tillverka bomber, säger Ahmed med ett uppgivet skratt.

– Vi behöver tillstånd för allt. Tillstånd för att besöka sjukhus, för att lämna byn och för att föra in produkter till byn, snart kräver säkert de israeliska myndigheterna att vi har tillstånd för att andas, säger Ahmed och han blickar ut över kullarna öster om J’barah.

Utsikten är förförande vacker vid första anblick, men så ser jag det elektriska staketet som slingrar sig som en orm genom landskapet. Staketet gör det nästintill omöjligt för byborna att få besök av andra palestinier då det är mycket svårt att få ett tillstånd. Om Ahmed vill möta vänner och familj som är bosatt utanför J’barah så måste han lämna sitt hem och resa till dem, de kan inte resa till honom.

I dagsläget har arbetet påbörjats med att leda om staketet efter en dom i den israeliska högsta stolen. Domen lyder att J’barah ska införlivas i resten av Västbanken och inte längre vara isolerad.

– När det nya nätstaketet är klart så är vi fria, fortsätter Ahmed medan vi serveras ännu en kopp av sött arabiskt te med mynta.

Jag tänker på Ahmeds ord på vår väg ner mot vägspärren där soldaterna återigen hälsar oss med gevären riktade mot oss. Den nya sträckningen av staketet kommer även fortsättningsvis att vara på ockuperad mark och kommer att leda till att bönderna i J’barah förlorar tillgången till en del av sin mark. Efter att J’barah är fri från sin isolering kommer nästa strid ta vid. Striden om rätten att bruka sin mark. Ockupationen håller fortfarande den palestinska befolkningen fången.

Helena Johansson
Tulkarem oktober 2011

[1] The humanitarian impact of the barrier; Four years after the advisory Opinion of the International Court of Justice on the Barrier, 2008. www.ochaopt.org

Fler rapporter