Ockuperad av minnesmärke

Huda Asesme, en femtioårig palestinsk kvinna, berättar om hur livet har blivit för de palestinier som bor kvar på landsbygden. Hudas hus ligger på kullens topp. Utsikten är magnifik över dalgången som brer ut sig mot horisonten. Gårdsplanen är väl organiserad. Prydliga högar med ved, fårhus och åsnor som nöjt tuggar i sig hö. Hudas trädgård ligger under fikonträdens skugga där hon odlar tomater, kryddor och peppar. På kullen bredvid tronar minnesmärket, som de israeliska bosättarna besöker på fredagar.

Bristen på vatten orsakar Huda en timmes resa varje dag och det är tungt att hiva upp hinkar från brunnen för att fylla vattentanken. Palestinier boende på Västbanken i område C får inte tillstånd av israeliska myndigheter att restaurera gamla brunnar, borra nya eller investera i vattenhantering [1].

Huda har också en svår familjesituation. Huda beskriver bördan av att vara enda försörjaren då pappan inte bidrar med något ekonomiskt underhåll. Huda har fem barn mellan tio och tjugofyra år.

– När yngsta sonen låg på sjukhus fick jag låna pengar av min granne för att kunna betala.
Familjen köpte mark här i Birin, efter att israelerna fördrivit dem från Negev [2] år 1948 och har sedan dess brukat jorden och haft får på betesmarkerna [3].

– Jag är ständigt rädd för att bosättarna ska konfrontera barnen när de vallar fåren. För ingen anledning alls kan de tillkalla militär och gripa barnen.

Huda berättar att bosättarna har stulit både höns och en åsna. Det har hänt att tre till fyra beväpnade bosättare kommit upp till huset på natten och bankat på dörren medan de ropat att familjen ska komma ut. Huda beskriver hur familjen gråter av skräck. Vid ett tillfälle hoppade en bosättare upp på hustaket och krossade familjens solpanel. Jag frågar Huda om den palestinska polisen kan hjälpa henne. Huda suckar och förklarar.

– Polisen i Yatta säger att de bara arbetar i staden [område A] och kommer inte hit för att det är farligt här i område C.

Israel har såväl militär som civil kontroll över område C, men anser sig inte vara skyldig att tillhandahålla samhälleliga behov för de 200 000-300 000 palestinier som bor där [4].
Huda är i samma ålder som jag och har utan omsvep gett sin tillåtelse att sprida berättelsen.

– Vart kan jag gå? Om jag tvingas lämna mitt hem har jag inget.

Hon avslutar sin berättelse, fyller på tekopparna och bjuder på nybakt bröd med oliver.