…och en gevärsmynning. Det var lördag kväll och solen höll just på att gå ner. Jag hade precis satt mig ute på trappan med en kopp kaffe för att summera mina lediga dagar. Jag var glad att vara hemma igen i Yanoun. Hade verkligen saknat vyn från trappan. Och den underbara stillheten… Nere i backen ser jag en vit jeep med en lång antenn på taket komma körande långsamt uppåt. När jag ser den gula registreringsskylten vet jag att det är en bosättarjeep.
Jag reser mig och går in och hämtar kameran. Mitt andra möte med bosättare. Den här gången behöver jag inte stanna på trappan, jag har tryggheten i mig själv. Jeepen kommer upp och stannar utanför Rashids hus, som ligger bara 50 meter från vårt hus. Jag ser att de har en kort ordväxling innan de kör vidare upp och svänger av upp mot de översta husen i Upper Yanoun. När de ser mig komma gående lugnt mot dem med kameran i högsta hugg, vänder de och kör fram och stannar precis framför mina fötter. I bilen sitter tre män, något yngre än mig. De hälsar och frågar om de får prata en stund. Jag frågar vad de gör här och vad de vill. Chauffören börjar prata men blir avbruten av mannen i baksätet som frågar om jag är rädd för dem. ”Nej, varför skulle jag vara det?” Sen följer en rad frågor i aggressiv ton. ”Varför hatar du judar? Varför älskar du inte Israel? Varför tycker du att araber är bättre människor? Varför tycker du att judar är dåliga människor och vad gör du egentligen här?”
Medan jag lyssnar ser jag att mannen i baksätet har ett gevär. När han ser att jag ser det riktar han det rakt mot mig och flinar och frågar igen om jag är rädd. ”Nej, jag är inte rädd.” Jag försöker förklara att jag inte hatar någon och att jag inte kan döma vem som har rätt eller fel. Jag säger ingenting om hans vapen utan konstaterar bara att det är där, rakt emot mig. Jag är inte rädd, men väldigt obekväm med situationen. Chauffören försöker lugna ner sin kompis i baksätet och säger att han är amerikan (jag förstår inte vad det hade med saken att göra) och sedan undrar han om jag får betalt för mitt uppdrag och varifrån jag kommer och lite mer odramatiska, naturliga frågor. Jag berättar att jag är volontär, att jag är från Skandinavien och att jag blev placerad här. Han berättar i sin tur att de kommer från Itamars bosättning och att de letar efter FN-folk. De har sett att det står ”UN” på elstationen nere i backen och jag förklarar att om de vill träffa FN-folk får de åka till Nablus, här finns bara vi. Jag säger att de borde veta att det inte finns FN-närvaro här, men tänker också att det är ett svar på min fråga om varför de är här.
De har många frågor. Det är tydligt att de vill provocera och få mig att säga någonting i stil med att jag hatar bosättare eller judar och att jag älskar araber. Men jag ger dem inte det de vill ha. Jag tittar bara på dem och förklarar lugnt att jag inte kan döma någon eller något och inte heller uttrycka en balanserad åsikt förrän jag sett alla sidor och träffat alla typer av människor. De frågar då om jag vill komma och hälsa på i Itamar, men jag svarar att det inte är lämpligt av respekt för byborna. Chauffören förstår mig faktiskt och säger att de gärna visar mig en annan bosättning om jag vill och jag svarar att det kanske vore bättre. Under hela vårt samtal pratar grabbarna i bilen lite i mun på varandra och till slut viftar jag med händerna och säger: ”Jag svarar gärna på era frågor och lyssnar på era åsikter, men ni får nog räcka upp handen så att en i taget får säga något”. Jag vet inte vad som hände där, men de började skratta och stämningen blev för en stund mindre tryckt.
Efter några minuter åkte de vidare och jag tog en bild av jeepen som äntligen lämnade Yanoun. Det tog en stund innan jag fattade vad jag faktiskt varit med om. Jag hade stått öga mot öga med tre påstridiga bosättare och en gevärsmynning, som var riktad mot mig under hela samtalet. Jag hade lugnt och sakligt försökt ha en konstruktiv diskussion och egentligen hade det kunna sluta precis hur som helst. Jag känner mig nöjd och stolt över att inte ha blivit provocerad och någonstans avväpnat dem i stunden. Mötet med männen väcker en ilska inom mig. Jag blir arg på att de kom, arg på hur fruktansvärt sjukt allting är och arg på att inte fler människor försöker utgå ifrån att vi alla har samma värde och rätt till våra egna liv och att det inte behöver ske på någon annans bekostnad. Men någonstans vill jag ändå se det som ett hoppfullt tecken att de kommer och vill prata snarare än att använda våld som kommunikationsmedel. Jag är också glad att jag lyckades bemöta dem som bara vanliga människor utan att ge dem en massa förutfattade meningar eller fördomar om dem själva. Om alla kunde mötas helt förutsättningslöst skulle begreppet världsfred faktiskt vara reellt. Försök du också, nästa gång du möter dina egna fördomar, i vilken form det än må vara. Man kommer inte alltid att lyckas, men om vi inte försöker, hur ska det någonsin kunna bli skillnad då?
