Det är höst med riktigt kalla nätter men dagen till ära hade det utlovats klar himmel och 20 grader. Vi följeslagare såg fram emot att få plocka oliver under värmande solstrålar.
På vägen till Hanna abu Haikal gick vi på al-Shuhada Street som tidigare var en livlig gata med många butiker men som sedan 1994 i stort sett varit avstängd för palestinier. Numera är gatan nästan helt folktom. När vi kom fram till Hanna välkomnades vi upp till terrassen där vi bjöds på kaffe och kaka i enlighet med den gästvänlighet Hebron är känt för. Förutom Hanna bor även hennes syster, svägerska och syskonbarn i huset som ligger i Tel Rumeida, ett centralt område i den palestinska staden Hebron, kontrollerat av israeliska armén1Här kan du läsa mer om Hebron och hur den unika utformningen av den israeliska ockupationen påverkar den humanitära situationen för människorna i H2 som området styrt av Israel kallas.https://reliefweb.int/report/occupied-palestinian-territory/spotlight-humanitarian-situation-h2-area-hebron-city-findings. Det var en härlig stämning fylld av skratt och värme och innan vi begav oss till olivträden berättade Hanna hur tacksam hon är över att vi är på plats för då känner hon sig tryggare och allt eftersom dagen fortskred förstod vi tydligt varför.
En av hennes trädgårdar är omgiven av bosättare från tre väderstreck. Den är full av skräp då bosättarna kastar in allt möjligt in i trädgården. Två av oss började plocka undan skräpet men Hanna förklarade att det är onödigt för bosättarna kommer bara slänga in nytt skräp. Däremot verkar det som om att bosättarna har en slags gräns, oklar vilken, för hur mycket de slänger in i trädgården så de slutar när den gränsen är nådd.
Vi lade en presenning under det första olivträdet och började plocka oliverna. Det var fortfarande en god stämning och det gick fort undan att plocka rent de två första träden. När vi kom till det tredje trädet, som dessutom var det mest välfyllda, fick vi te med färsk mynta och gott aniskryddat bröd. Även om ingen av Hannas familjemedlemmar kunde så mycket engelska och vi endast hade en följeslagare som kunde mer än några enstaka fraser på arabiska lyckades vi prata och ha roligt genom att använda gester och visa foton på mobilerna.
Foto: Yasmine
Sedan började bosättare passera på gångvägen som var cirka två meter över oss och kantad av ett staket. Till en början några föräldrar med sina barn och även om de blängde på oss sade de ingenting. Sedan några ungdomar som pratade till oss på hebreiska och luften började kännas mer laddad eftersom de märkte att vi följeslagare inte förstod och ungdomarna ville eller kunde inte prata på engelska. Efter ytterligare en halvtimme samlades ett gäng barn från cirka fyra till tio år längs staketet. De började sjunga med retsam ton. Vi följeslagare kan inte bekräfta att det var nidramsor men eftersom vi hörde ordet ”arabia” och de sjöng med retsam ton tror vi att så var fallet. Föräldrarna som var samlade vid en liten park endast tio meter bort gjorde inget åt det utan lät barnen fortsätta.
En kort stund senare kom en israelisk bosättare i tonårsåldern till grinden vid olivträden. Hanna har hängt en kedja fäst med hänglås runt grinden för att skydda sig mot intrång. Tonåringen började skaka grinden och sparka på den samtidigt som han skrek oförskämdheter. Hanna sade till honom att sluta men han hade eldat upp sig och fortsatte med större iver. Hanna vägrade vika ner sig och gick fram till grinden och skällde ut honom. Ingen av de vuxna bosättarna som gick förbi sade till pojken att sluta men efter att Hanna ropat till honom några gånger gav han sig av.
Tillbaka på sin stol tog Hanna fram en necessär och visade innehållet. Den var fylld av medicin och hon tog några tabletter. Därefter kom tårarna. Först hennes och därefter även mina. Vi höll varandra i handen och grät en stund tillsammans. Hon bad om ursäkt för att vi skulle behöva utsättas för trakasserierna men jag sade att jag är glad över att jag var där med henne tillsammans med det stora gänget av följeslagare så hon och hennes familj slapp stå ensamma, så de kunde känna att det finns de som ser och uppmärksammar det som sker.
Det kan tyckas onödigt att följeslagare2 https://foljeslagarprogrammet.se/ska vara med under olivplockningen men bosättare stör ofta när palestinier ska plocka sina oliver så vår närvaro behövs. Hållbar och rättvis fred är möjlig och alla kan göra något för att få ett slut på ockupationen. Att som följeslagare stå i solidaritet med de som utsätts för trakasserier och vittna om det jag ser och upplever är ett sätt.
- 1Här kan du läsa mer om Hebron och hur den unika utformningen av den israeliska ockupationen påverkar den humanitära situationen för människorna i H2 som området styrt av Israel kallas.https://reliefweb.int/report/occupied-palestinian-territory/spotlight-humanitarian-situation-h2-area-hebron-city-findings
- 2
