Så långt ögat når ser jag olivträd när vi färdas genom det palestinska landskapet på nordvästra Västbanken, olivträd som kan vara hundra år gamla. Generationer av palestinier har skördat sina oliver från träden, men idag hindras tyvärr många av israeliska bosättare och militär. I byn Kafr Qaddum har de som äger olivträd nära bosättningen Kedumim fått tillåtelse av israeliska myndigheter att tillträda och skörda på sin mark i endast tio dagar.
Olivlunden ligger inklämd mellan den israeliska bosättningen och den militära vägen. Foto: E. JohanssonDet är mitt på dagen och vi går längs en stenig slänt för att nå marken där Dorgham Jom’a och hans familj har sina olivträd. Jordbruksvägen vi har färdats på är i dåligt skick och når inte ända fram. Vi korsar en väl underhållen väg som vi senare får veta är till för den israeliska militären, palestinierna i området får endast använda den om de får tillstånd. När vi ser ut över olivlunden som ligger på slänten upp mot den israeliska bosättningen Kedumim ser vi högar av skräp intill träden. Enligt Dorgham har plast och annat avfall kastats ner av bosättarna. Han berättar att han var med och försökte att ta detta till domstol förra året, men fallet lades ned då markägarna inte hade namn på personerna som hade dumpat avfallet på deras mark.
Genom åren har bosättningen utökats och mer och mer mark har konfiskerats av bosättarna. Då det inte finns något stängsel eller barriär runt bosättningen finns det ingen tydlig gräns som stoppar dem. Dorgham berättar att växthusen som ligger i kanten av bosättningen har byggts på terrasser som bosättarna har skapat genom skräpet de kastar ner på palestiniernas mark. De har nu tre rader med växthus nedanför varandra och Dorgham är orolig att de kommer fortsätta att bygga fler i framtiden.
De familjer som har mark nära bosättningen får bara tillgång till den tio dagar om året för att skörda sina oliver berättar Dorgham. Datumen bestäms av de israeliska myndigheterna och Dorgham, som i vanliga fall arbetar som musiklärare, har som många andra blivit tvungen att ta ledigt från arbetet för att hjälpa familjen med skörden. När vi är där har några av de totalt tio dagarna passerat och Dorgham säger att de inte kommer att hinna skörda allt och sedan rensa upp på den korta tiden som är kvar. Beträder de marken när de inte har tillstånd kan de bli arresterade, trots att det är deras egen mark. Detta beror på att mark nära bosättningar klassas som område C precis som den mark som bosättningarna ligger på och där har de israeliska myndigheterna full jurisdiktion. [1]
Dagen innan vi var där kom soldaterna som vaktar i kanten av bosättningen ner tre gånger och pratade med Dorgham och de andra som skördade. Dorgham skrattar till lite och säger med en skeptisk min att soldaterna hävdade att de var där för Dorgham och de andras säkerhet. När klockan var fyra på eftermiddagen sa soldaterna åt dem att de var tvungna att avsluta skördandet och gå hem. Dorgham säger att de vid dagens slut tar med sina verktyg då de är rädda att bosättarna ska stjäla dem annars.
Under den korta tiden vi är på plats hörs frekvent skottlossning i bakgrunden, militären övar på militärbasen som ligger intill bosättningen. Vi ser tre soldater som övervakar oss och de andra i olivlunden, fler finns i de vakttorn som kantar bosättningen. Ett militärt fordon far förbi ett par gånger på vägen nedanför oss. Olivskörden som ofta förknippas med familjefest här på Västbanken, något man väntat på under hela året, som man gör tillsammans, har fått en helt annan innebörd.
