Olivträd och familjer rycks upp med rötterna

Det är ett vackert ljud, oliver som faller mot plastduken. Det goda kaffet, serverat i små pappersmuggar är alltid hett och kardemummadoftande. I olivlunden delas måltid och språk blandas. Men där finns också de tunga berättelserna om kampen för marken och odlingarna.

Olivskörden pågår. Olivsäsongen börjar efter det första regnet i oktober och håller på några veckor tills regnet kommer på allvar. Då måste skörden vara klar för marken blir lerig. Oliver i blått och grönt repas från grenarna. Många flitiga händer hjälps åt. Nationalitet och åldrar blandas i solidaritet och som en skyddande närvaro.

Men där bland olivträden finns också berättelser och händelser som är svåra att förstå. Land som konfiskeras trots att man ägt och odlat under generationer. Olivträd som sågas ner och förstörs. Berättelserna om landkonfiskering och förstörda olivträd är många, alltför många.

Familjen Sarras fick hela sin olivlund förstörd för tio år sedan men har nu återplanterat den. De har genom en kostsam rättsprocess kunna bevisa rätten till sin mark. Däremot får de inte tillstånd att göra några förändringar eller tillbyggnad av sitt hus, såsom toalett eller solpaneler. Alldeles utanför staketet till familjens gård ligger en israelisk bosättning, där det har beviljats och beviljas tillstånd för byggnationer.

Ahmed Abu Muhammed Mosa visar oss det uppklippta staketet in till sin olivodling. Israeliska bosättare hade placerat sina utemöbler på hans mark och byggt en koja till barnen i ett av olivträden. När vi kom tillbaka en vecka senare finns en nyanlagd tillfartsväg upp till utposten i al-Makhrour.

En utpost är en första etablering av bosättare med tält och husvagnar. De är olagliga även enligt israelisk lag men de boende får hjälp med el, vatten och tillfartsvägar. De får även militär närvaro. När vi plockade oliver hos Abu Muhammed stod jag plötsligt öga mot öga med två soldater, som befann sig inne i olivgården. En utpost utvecklas ofta till en etablerad bosättning, det vill säga ett bostadsområde med alla bekvämligheter [1].

Hur kan detta ske? Mycket handlar om Osloavtalet som delar in de ockuperade områdena på Västbanken i A, B och C, där område C administreras av Israel [2].
Israeliska bosättare i område C lyder under israelisk civillag, medan palestinier i område C lyder under militär lag. Att anmäla trakasserier och intrång tjänar ingenting till och kan ibland leda till motsatsen, det vill säga att man själv får en anklagelse riktad mot sig.

I området kring Betlehem är mer än 60 procent av marken inom område C. Under de senaste åren har stora bosättningar byggts. Man räknar med att det finns 200 000 invånare i Betlehem. I bosättningarna runt Betlehem bor cirka 150 000 personer. Bosättningarna är stora stadsdelar med direktvägar till Jerusalem [3].

Området väst och sydväst om Betlehem har kallats Betlehems brödkorg, ett bördigt område med god tillgång till vatten. Området ligger i område C och rymmer idag flera stora bosättningar. De kvarvarande palestinska byarna lever under svåra omständigheter.
Borgmästaren i byn Nahalin, Hani Falnour, vittnar om att det var och varannan natt kör bosättare genom byn och skjuter tårgas och att det finns militär utanför skolorna flera dagar i veckan.

Daniela Doges från organisationen Wurde Wustrum [4] visar oss runt i byn al-Walaja där flera hus förstörts och många har rivningsorder.

Guvernören i Betlehem, Kamel Hamed, uttrycker att Betlehem är omgiven och infångad av bosättningar på tre sidor och på den fjärde sidan, österut mot Döda havet är det militärt område förbjudet att beträda.

Alla bosättningar är illegala enligt internationell rätt. Enligt artikel 49 Genèvekonventionen framgår att ”ockupationsmakt må icke deportera eller överflytta delar av sin egen civilbefolkning till område, som den ockuperar” [6]. EU:s utrikespolitiska chef Federica Mogherini gjorde nyligen ett uttalande:
– EU uppmanar Israel att avsluta all bosättningsaktivitet, i linje med sina skyldigheter som ockupationsmakt [7].

Jag funderar på hur man klarar att leva, utan att ge upp och resignera eller den andra ytterligheten att ta till våld. Svaret verkar vara ett tredje alternativ, Sumud. Sumud handlar om att behålla mänsklighet och värdighet, att utmana orättvisa och förtryck, men också att skratta, se hopp och till och med behålla tron på mänskligheten. Olivträdet med sina djupa rötter står som en symbol för sumud [8], att föra vidare och vårda det generationer tidigare planterat och vårdat. Jag tänker på rektorn på skolan i Kisan. En sliten och trångbodd skola där det nyligen genomfördes husrivning i närheten.
– Hur klarar du detta, frågar jag.
– Jag åker till min mark, säger han. På helgen finns jag där och arbetar med odlingen. Det ger mig återhämtning, kraft och visioner.

Jag undrar vad receptet för överlevnad är och ser svaret dagligen. Det är den livgivande olivoljan, som är basen i all matlagning och som finns på bordet vid de flesta måltiderna. Och det är Sumud, den tredje vägens alternativ, uthålligheten, värdigheten och viljan att förvalta och föra vidare generationers arv och traditioner.