“When we plant a tree we plant the seeds of peace and the seeds of hope.” (När vi planterar ett träd sår vi frön av fred och frön av hopp.) Wangari Maathai
Samtidigt som ett trädplanteringsprojekt, kallat Palestine Green, pågår på Västbanken och plantor av olika slag — olivträd, mandelträd, apelsinträd med flera sorter — fördelas till jordbrukarna, stänger den israeliska armén en del av de jordbruksvägar, som leder in till odlingarna. Detta gäller Mádama och andra platser på Västbanken. Mádama är en ort nära staden Nablus och ligger omgiven av två bosättningar. [1] Där träffar vi borgmästare Ihab och hans medarbetare Hassan. De berättar att militären för ett par dagar sedan kom och med stora stenar blockerade en väg som leder in på ett område med 50 hektar odlingsmark.
— Det är extremt illa, menar Hassan.
Jordbrukarna i Mádama har nämligen nyligen fått 1 000 plantor av projektet att plantera. Man kommer att försöka plantera ändå genom att ta sig fram med traktorer vid sidan om vägen. Det gäller att hitta lösningar. Vi bjuds på värmande te denna regnkalla dag och så får vi höra att det är bekymmersamt inte bara med träden utan också med fåren. Ofta när herdarna är ute med sina djur på bete kommer beväpnade män från bosättningarna och tvingar dem bort från egna marker och tillbaka in i staden. Det är särskilt olyckligt nu, då gräset är som saftigast och mest näringsrikt, ett par månader innan vår och sommar kommer med torka och värme och det blir svårt att finna bra bete. Förutom att fåraherdarna förvägras att vara på sin egen jord och ge fåren den bästa näringen innebär det också ett betydande ekonomiskt avbräck. Man måste nu köpa dyrt foder till sina får.
En dag sitter vi på sedvanligt sätt på golvet och dricker smakfullt arabiskt kaffe i de små kopparna hos Rashed, vår egen borgmästare i Yanoun, och hans fru Wafa. Rashed berättar att han nyligen tillsammans med grannens son Jaffa var ute med fåren på ägorna runtomkring, då en bosättare beväpnad med automatgevär (M16) kommer farande i bil uppe från den israeliska utposten [2] på kullen öster om Yanoun. Mannen frågar vad de gör där. ”Vallar våra får!” blir det självklara svaret. ”Gå härifrån! Det är mitt land”, säger den unge vapenbäraren. ”Vart ska jag gå? Jag får inte vara här och när jag går dit bort säger ni att jag inte får vara där”, försöker Rashed argumentera. ”Gå hem! Vill du ha bråk! Gå hem!”
Efter den ordattacken drar de sig därifrån. En kille på 25 år med en M16 säger man inte emot. Och grannsonen Jaffa är rädd. Det har hänt tidigare i byn att får dödas av bosättare. Fåren är familjernas förmögenhet. Träd som spricker ut i blom och grönt saftigt växande gräs är tecken på hopp men vad betyder det för människor som inte har tillgång till sina egna marker?
