Olivträdet i Israel-Palestinakonfliktens mitt

Det är slutet av november och olivskörden på Västbanken börjar lida mot sitt slut. Olivträdet är för palestinierna så mycket mer än ett träd, det är en djupt rotad del av den palestinska identiteten. Israeliska styrkor och bosättare har genom åren grävt upp, sågat ner eller på andra sätt förstört miljontals olivträd. Avsaknaden av följeslagarnas skyddande närvaro under årets olivskörd har gjort att det är viktigare än någonsin att uppmärksamma den vandalisering som sker av palestinsk mark och egendom och de attacker som riktas mot olivplockare.

Olivträdet är en av de viktigaste jordbruksgrödorna i de palestinska ockuperade områdena och för hundratusentals palestinier är det en primär inkomstkälla. Av olivträdets frukter har man sedan tidernas begynnelse framställt olivolja och det går inte att ta miste på de mängder av vackert snidat hantverk i olivträ som återfinns överallt på Västbanken. Jag pratar med Omar, socialsekreterare på pojkskolan i byn Tuqu i Betlehemsområdet som jag under min tid som följeslagare besökte varje dag, om olivträdet och dess innebörd för palestinierna.
– Olivträdet är heligt och välsignat, det finns till och med omnämnt i Koranen, säger Omar med stolthet i rösten.

Omar berättar att på samma sätt som olivträdet står rotat i jorden binder palestiniernas rötter dem till landet. Han beskriver hur olivoljan som framställs enligt sägen blir till tårar om olivträdet känner till händerna som plockade dess frukter.

Skördesäsongen är ett enda stort och långt firande på hela Västbanken. Olivskörden får palestinier i alla åldrar att leva upp och familjer och vänner samlas för att plocka oliverna tillsammans. För palestinierna är olivträd investeringar för framtiden och för alla kommande generationer.
– Våra förfäder planterade olivträden som vi nu plockar ifrån, säger Omar.

Det Omar säger får mig att särskilt minnas en av mina första dagar som följeslagare i Betlehemsområdet. Det var en tidig tisdagmorgon i januari i år och telefonen ringde. På knagglig engelska försökte mannen i andra änden förklara hur han gärna ville att vi kom och hjälpte till att plantera olivträd med honom och hans bror. En timme senare stod jag och mina tre teamkamrater mitt i hans olivlund i full färd med att gräva hål i långa rader i vilka vi sedan placerade ut rotklumpar.

När ni läser detta kanske ni frågar er själva vad jag som följeslagare egentligen hade att göra med en spade i handen mitt i en olivlund. Svaret är enkelt. Jag och mina teamkollegor fungerade inte bara som hjälpande händer till de två bröderna utan även som skyddande närvaro, för precis vad gäller andra aspekter av palestiniernas tillvaro så sker planteringen av olivträd under en pågående ockupation. Berättelserna om hur palestinska jordbrukare ser sina olivlundar bli vandaliserade och jämnade till marken av israeliska styrkor och bosättare tar aldrig slut. Under 2019 års olivskörd registrerade UNOCHA omkring 60 attacker mot palestinier eller palestinsk egendom av israeliska bosättare, förstörelse av omkring 3000 olivträd och 160 ton förlorade oliver (1). Det ständigt pågående byggandet av skiljemuren och utvidgningar av israeliska bosättningar gör att palestinier tvingas se sina olivträd försvinna allt för ofta. Mark och egendom som har ägts av samma familj i flera generationer konfiskeras och kanske hamnar jordbruksmark på andra sidan muren, vilket gör att de palestinska markägarna inte längre har åtkomst eller endast beviljas tillstånd att bruka marken vid reglerade tider. Det går inte att med säkerhet säga exakt hur många olivträd som förstörs varje år men ett som är säkert är att för varje olivträd som konfiskeras, förstörs eller nekas åtkomst till så drabbas ett helt släktträd av palestinier.

Den där tisdagen i januari hade jag fortfarande inte fullt ut förstått vilken enormt viktig innebörd som olivträdet har för palestinierna. Det känns fint att nu i efterhand veta att om fem till tio år kommer nästa generation att plocka frukterna från de olivträd som vi den dagen var med och planterade, på samma sätt som Omar idag plockar frukten från de träd som hans förfäder planterade.
– Efter att vi plockat färdigt oliverna åker en person från varje familj till Beit Jala eller Beit Sahur (2), för där finns det speciella maskiner som används för att pressa oliverna. Vi pressar dock inte alla oliver, utan vi lägger en del i burkar, där vi sedan häller i vatten, salt och peppar, vilket blir fantastiskt gott, säger Omar entusiastiskt.

Omar uppmanar alla som besöker Palestina som vill ta med sig någonting vackert tillbaka till sitt hemland att köpa olivolja. Samtidigt som han beskriver hur palestinsk olivolja har en skyddande och stärkande effekt i ett hem så tittar jag mot hörnet i mitt kök, där olivoljan jag köpte med mig hem fortfarande står oöppnad. Kanske har den förblivit oöppnad just därför och för att den symboliserar så otroligt mycket – den palestinska kulturen och det palestinska arvet, och hela det palestinska folkets identitet.