Olovlig vänskap

Joseph kom till Israel från USA när han var 19 år. Eftersom han är jude kunde han utan större problem ansöka om direkt medborgarskap i Israel. [1] Mo är Palestinier och född i Palestina, precis som hans far och farföräldrar före honom. Till skillnad från Joseph saknar han medborgarskap. Däremot har han ett palestinskt ID-kort som berättar att han är palestinier från Västbanken och att hans familj är muslim.

Trots att det bara är några timmar mellan deras båda städer, Tel Aviv i Israel och Hebron på Västbanken ses de några enstaka gånger per år. Som palestinier från Västbanken måste Mo ha ett tillstånd från de israeliska myndigheterna för att få åka in i Israel. [2] Att hälsa på en vän är inte ett godtagbart skäl till ett sådant tillstånd. Arbete eller specialsjukvård är potentiella anledningar till ett inresetillstånd, men eftersom att Mo varken är i behov av ett nytt jobb eller särskild vård kan han i regel åka en gång per år, nämligen under ramadan, den muslimska högtidsmånaden då muslimer vallfärdar till Jerusalem för att besöka stadens heliga platser. [3]

Att Mo inte alls planerar att besöka Klippdomen eller den berömda al-Aqsa moskén utan istället har tänkt nyttja tiden för att exempelvis åka på pridefestival i Tel Aviv behöver de israeliska myndigheterna inte veta om. Den rad i hans ID-kort som säger att hans religion är islam är i det fallet en biljett till Israel. I alla fall en gång om året.

Det andra alternativet för det båda vännerna att ses är att Joseph, precis som den här gången, kommer till Mo. Men som israelisk medborgare har Joseph enligt lag inte tillåtelse att åka in i en stad på Västbanken som kontrolleras av palestinska myndigheter, vilket den del av Hebron där Mo har sin adress är. Det kan till och med vara en fara för hans eget liv, enligt hans egen regering. [4]

– När ses vi nästa gång?, frågar Mo och tänder en ny cigarett, tar ett bloss och räcker över den till sin vän.

– När ni muslimer slutar förklara krig mot mitt land, svarar Joseph allvarligt men brister ut i ett leende som förklarar att han skämtar.

– Det blir väl till ramadan svarar Mo och tar sig menande om skägget, som under kvällen kommenterats ett antal gånger om att det får honom att se religiös ut.

– Eller när ni slutar med era dumheter att stänga inne mitt folk, tillägger Mo.

Det blir tyst i köket. Ingen skrattar längre. De murar som deras vänskap brutit ner blir plötsligt synliga igen. Inte att de blir ovänner, tvärtom, snarare faller en gemensam sorg över hela situationen. En sorg inför det faktum att två människor som inget annat vill än att ses måste korsa fysiska murar, ja till och med bryta lagar för att dela en cigarett.