Bussen tar mig österut från Jerusalem. In i ett torrt sand och stenlandskap, tillhörande det av Israel ockuperade palestinska området. På en av kullarna tornar den israeliska bosättningen Ma´ale Adumim upp sig.
Bosättningen är grönskande med vitkalkade välplanerade hus och med en nyinvigd vattenpark. En idyll för dem som bor där kanske, men en enligt internationell lag olaglig sådan [1] .
Ett par minuter efter att vi passerat bosättningen stannar bussen vid vägkanten och jag skyndar snabbt ut. Snart sitter jag i gassande solsken och dricker den kopp te som palestinsk gästfrihet alltid bjuder på. Runt omkring mig finns provisoriska tältkonstruktioner, torr mark och i princip ingen infrastruktur. Kontrasten mellan bosättningen och Khan Al-Ahmar, den beduinby jag nu befinner mig i, kunde inte vara mer märkbar.
Eid Hamis Swelem Jahalin berättar för mig att hans familj på 50- talet tvingades fly ut ur Negevöknen och det som idag är Israel. Efter flykten slog de sig ner här öster om Jerusalem. Vidderna som området erbjöd var passande för en herde och det fanns goda tillgångar till vattenkällor för människor och djur. Eid berättar att livet här i början var gott men att situationen i slutet av 60- talet förändrades. Den israeliska armen började trakassera folket som bodde i området. Han berättar att de ibland placerade ut pennor och annat de visste att barnen i byn skulle plocka upp. I dessa band de fast minor. Trots trakasserier från militären flyttade inte familjen, för som Eid frågar — vart skulle de ta vägen?
I början av 70-talet började bygget av Ma´ale Adumim. Stora områden kring bosättningen stängdes av som säkerhetszon gentemot det folk som levde ett stilla herdeliv runt omkring. Flera av byns vattenkällor hamnade inom säkerhetszonen och byborna vågar nu längre inte närma sig dessa källor. Eid berättar att idén med säkerhetszonen kring bosättningen var att isolera beduinerna från vattentillgångar och att begränsa betesmarker för deras får. Livet blev svårare men inte heller nu lämnade familjen området.- Jag föddes här, har levt hela mitt liv här och jag vill stanna här, säger Eid.
Eid visar mig skolan som byborna för ett par år sedan byggde. Förr var barnen tvungna att gå långa sträckor för att nå en skola. De måste också korsa den motorväg som binder samman bosättningarna runt omkring med Jerusalem. Han säger att flertalet barn blev påkörda på väg till skolan. Byn ansökte om tillstånd från israeliska myndigheter för att bygga en skola men fick avslag. Av desperation byggde de den ändå. 48 timmar senare hade skolan en rivningsorder hängande över sig. Eid berättar vidare att skolan blivit anmäld av bosättningarna omkring, anmäld som en säkerhetsrisk. Idag vet ingen hur länge skolan kommer att få vara kvar.- Det här är del av den demokrati ni hör att Israel har, en demokrati som förvägrar barn utbildning, säger Eid argt. Bredvid skolan visar Eid mig en nybyggd ventil som tillhör ett stort rör. Runt ventilen finns ett högt stängsel. Han berättar att det är en del av det system som leder avloppsvatten från bosättningarna. Med jämna mellanrum öppnas ventilen automatiskt för att lufta rören. Under den tiden omges hela skolan av en kraftig avloppsstank. Länge har byborna stått ut med de allt svårare omständigheter de utsätts för och nu har de även fått en vräkningsorder från israeliska myndigheter. Om de inte flyttar ”frivilligt” kommer de att tvingas bort från platsen.
Eid berättar att de tvångsförflyttas för att området skall göras tillgängligt för israeliska bosättningar. Bosättningen Ma´ale Adumims expansionsplan, den så kallade E1-planen, fastställer områdets strategiska placering för att binda samman Ma´ale Adumim med andra bosättningar i östra Jerusalem och i Jordandalen [2]. En plan som skrevs långt efter att Eids familj satte sitt bo i området.
Eids familj är inte den enda beduinfamiljen i området som hotas av tvångsförflyttning. Israeliska myndigheter planera att ”omplacera” 2400 personer som lever i området öster om Jerusalem för att ge plats för Ma´ale Adumims expansion [3]. Det, av israeliska myndigheter tilltänkta, nya hemmet för dessa 2400 familjer är ett område beläget cirka 300 meter från Jerusalems största sopptipp [4].
Eid berättar för mig att han har tagit del av dokument från israeliska hälsoministeriet som visar på de kraftig hälsorisker sopptippen för med sig. Där har han läst att det finns en risk för explosion på grund av det miljöfarliga avfallet som finns på tippen och att man därför inte bör befinna sig närmre än 1 kilometer från sopptippen.
Tvångsförflyttning av befolkning i ockuperat område är ett brott mot internationell humanitär rätt [5]. Det är ett så gravt brott att det räknas som ett krigsbrott och eventuellt ett brott mot mänskligheten [6]. Flertalet människorättsorganisationer, nationella och internationella, tillsammans med Eid Hamis Swelem Jahalin uppmanar nu folk världen över att hålla Israel ansvariga för detta brott och att låta beduinerna bo kvar på det området de har kommit att kalla sitt hem.
Vid lunchtid lämnar jag Khan Al-Ahmar och tar bussen cirka 20 minuter in till Jerusalem. Det sista Eid säger till mig att det är trevligt för mig att kunna åka till Jerusalem för att äta lunch. Men att han, med sitt Västbanks-ID, oftast nekas inträde till den heliga staden och att detta gör honom ledsen.
