Klockan är fyra på morgonen och den stora vägspärren Taybeh har just öppnat. Cirka 3000 palestinier kommer att passera inom de närmsta timmarna för att arbeta på andra sidan muren, i Israel. Min uppgift är att föra statistik på hur många som passerar. 1099. 1100. 1101. Är det människor jag räknar?
Ja. En tioårig pojke knackar mig på axeln — ”kafwue?” frågar han och sträcker fram en kopp starkt kaffe till mig. Han har inte gått till skolan på flera år.
Bakom varje ansikte finns det en historia, sägs det. Ett flertal av dem handlar om föräldrarnas stora oro; nämligen barnen. För mig har det blivit en vardag; ett barn har sin pappa i fängelse. Ett annat barn har själv blivit arresterat. Ett tredje barn har inte sitt hus kvar när han kommer hem. Ett fjärde har aldrig fått en födelsedagspresent. Ett femte drömmer mardrömmar. Så här fortsätter det. Jag lyssnar, nickar, försöker förstå — men kan inte. Min verklighet i Sverige är så annorlunda. Överallt på gatorna ser jag små barn som imiterar de vuxna och leker krig med vapen som ser ut att vara riktiga maskingevär.
Redan i tidig skolålder oroar sig eleverna för framtiden och möjligheten att få jobb. En ung student vid Kadoorie University i Tulkarem förklarade: ”Det är inget fel på våra drömmar. Det sorgliga är att ingen av dem kommer att bli verklighet.” I flyktinglägret Tulkarem Camp är den bästa lösningen för unga kvinnor att gifta sig och skaffa barn — helst vid så tidig ålder som möjligt. På så sätt blir hon inte en börda för familjen, utan har en make som försörjer henne. Även om dessa barn lever mitt i ett konfliktområde präglat av isolation och våld, borde de få vara barn. I alla fall några år till.
Flera gånger har jag tänkt att de här barnen lever i en miljö präglad av en slags kulturbrist. Många har aldrig sett en teaterföreställning eller gått på circus. Målarböcker och kritor är lyxvaror. Och inte undra på det, i ett land där ockupationen överskuggar allt – blir det inte mycket tid och pengar över till barnkultur. I FN:s barnkonvention från 1989 gällande barns rättigheter, beskriver artikel 6 ”att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas”. [1] En artikel som inte bara handlar om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen. Tyvärr handlar inte livet om att leva, utan om att överleva för många barn på Västbanken och i Gaza idag.
På frågan: ”Vem är din hjälte?” kommer ofta svar som ”mamma eller pappa.” Inte Spindelmannen, Pippi Långstrump eller Bamse. Många av dessa barn lever i konflikområden och har därför tidigt tvingats hantera orättvisor, död, rädsla och sorg. Sällan finns det möjlighet att på barns villkor prata om de svåra frågorna, som t.ex. genom bra barnlitteratur. Jag tror de saknar alternativa förebilder och därför slog mitt hjärta ett extra slag, när jag som av en händelse ramlade in på Barnens Kulturcentrum i Tulkarem.
”Schhh!” Det råder högläsning när jag kliver in genom dörren. Dagens saga heter ”Pettson och Findus” och utspelar sig i det exotiska landet i norr, där det finns öppna hav, röda stugor och stora skogar. Jag träffar Reema, 35 år, som arbetar som bibliotekarie. ”Barnen älskar de svenska böckerna, eftersom verkligheten är så annorlunda från deras”, förklarar hon. Jag sätter mig ner på en stol som är alldeles för liten och genast riktas nyfikna blickar mot mig.
Reema berättar att bristen på arabisk barnlitteratur är stor och att det finns en enorm efterfrågan. Därför har den svenska biståndsorganisationen Diakonia sedan 1993 drivit ett barnboksprojekt i det palestinska området som en möjlighet att låta barnen få bearbeta sin vardag. Målet är att öka barnens förmåga att ifrågasätta och att själva kunna uttrycka sig. [2] Projektet inleddes med att Diakonia översatte Astrid Lindgrens böcker till arabiska. Efter årens gång har flera andra svenska barnboksförfattare blivit översatta, och när jag drar handen över bokryggarna i hyllorna finner jag välkända titlar som ”Mamma Mu”, ”Den vilda bebin” och ”Alfons Åberg”. Reema fortsätter: ”De palestinska barnen är precis som alla andra barn.” Hon blir tyst en stund och konstaterar sedan: ”men det är så här vårt liv ser ut, oavsett om vi gillar det eller ej.” Jag tar en klunk av den tjocka juicen och sväljer min oro. Må Pippi Långstrumps styrka inspirera dem.
Tulkarem, juni 2010
Sofie Kuchler-Lundström