Om ett erkännande

Aldrig har jag skakat så många händer och fått så många uppskattande blickar och glada tillrop som de senaste veckorna i Palestina och Israel. Detta för att jag är svensk, och för att den svenska regeringen fredagen den tredje oktober deklarerade att Sverige kommer att erkänna Palestina som stat.

Varje fredagsförmiddag står vårt team i Betlehem vid den stora terminal som utgör vägspärr 300 och observerar situationen för de troende som önskar åka till Jerusalem för fredagsbönen, och denna fredag verkade de många äldre männen och kvinnorna lite mer uppsluppna än vanligt och hälsade och log varmt åt oss. Då jag kom tillbaka till vårt hus förstod jag varför.

I regeringsförklaringen samma morgon deklarerades: ”Konflikten mellan Israel och Palestina kan endast lösas genom en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.” [1] Denna nyhet spreds blixtsnabbt i Palestina och Israel.

En kritik som hördes efterföljande regeringens intentionsförklaring var att detta var förhastat och istället borde ske i samband med en framförhandlad lösning mellan de två parterna. Utrikesminister Margot Wallström svarade då att: ”[…] när det nu sägs att det är för tidigt skulle jag säga att risken är att det för sent” [2].

Med erfarenhet från mina tre månader i Palestina och Israel håller jag med utrikesministern. Israeliska bosättningar på Västbanken expanderar i en allt snabbare takt, med ökande antal demoleringar av hus i palestinsk ägo, och tvångsförflyttningar av palestinier som resultat. [3] Jag tror att detta utgör kanske det mest allvarliga hotet mot en möjlig tvåstatslösning, och blir ett större och större problem ju längre tiden går.

För några veckor sedan besökte jag tillsammans med Jerusalemteamet ett område öster om östra Jerusalem som kallas E1. [4] Där bor omkring 2300 palestinska beduiner som den israeliska regeringen planerar att tvångsförflytta för att möjliggöra en expansion av bosättningen Ma’ale Adumim. [5]

Tillsammans med ytterligare en tvångsförflyttning av omkring 5700 beduiner som bor i Jordandalen, kan Ma’ale Adumims yta enligt israeliska planer sträcka sig så långt österut som till Jeriko. [6] Förutom att planerna utgör ett krigsbrott [7] så menar experter att bebyggelse av område E1 att Västbanken delas av i två delar och att möjligheten för territoriell sammanhållning och för en möjlig utveckling av en livsduglig palestinsk stat förhindras. [8] Se karta här.

Även mellan Jerusalem och Bethlehem planeras nya bosättningar och expansioner av de existerande bosättningarna Har Homa och Givat Hamatos. Dessa planer är oacceptabla för det internationella samfundet och EU, då speciellt en expansion av Givat Hamatos skulle isolera den palestinska stadsdelen Beit Zafafa i östra Jerusalem från resten av Västbanken. [9].

Under min tid i Betlehem har även planer att expandera bosättningar i detta område gjorts offentliga, och vi har genom närvaro och dokumentation stöttat palestinska och israeliska fredsorganisationer som arbetar emot denna utveckling i Nahla, en liten ort söder om Betlehem. Den israeliska fredsorganisationen Peace Now har här rapporterat att målet är att sammankoppla de sydvästra bosättningarna i Betlehem med Nahla och slutligen med den redan existerande bosättningen Tekoa, som ligger sydöst om Bethlehem halvvägs mellan gröna linjen och döda havet. [10] Om denna plan genomförs försvåras kontakten till och logistiken mellan Jerusalem och Bethlehem till Hebron signifikant. Då Hebron är motorn i den palestinska ekonomin skulle detta avsevärt försvåra upprätthållandet av en fungerande ekonomi i en palestinsk stat, och på så sätt förhindra en verklig tvåstatslösning, menar Peace Now. [11], [12]

Jag har haft förmånen att vara i Palestina och Israel i tre månader, och min tid här är nu över för denna gång. Det enda jag har kunnat göra under min tid här, är att vara en medmänniska för de som lider under ockupationen och stödja initiativ för fred på båda sidor i konflikten. Ändå har jag mött så otroligt mycket tacksamhet här de senaste veckorna från de som är de riktiga fredskämparna, de som arbetat år ut och år in för en lösning.

Palestiniern Hassan Breijieh som organiserat fredliga demonstrationer i sin by al-Ma’sara under åtta års tid bland annat emot utvecklingen i Nahla, tackar Sverige för beslutet att erkänna Palestina, och beskriver för mig att det väcker hopp.

Abu Iyad, med släkt i byn An’numan som han inte har kunnat besöka på över tio år då byn ligger ’på fel’ sida om muren, säger ”Sverige, bra människor, ni gör bra saker”. Nayef, vår översättare, skiner upp i och med dessa nyheter på radion och börjar genast fundera på vilka länders erkännande som kan komma härnäst.

I en orolig tid, med en negativ utveckling på marken vad gäller byggandet av bosättningar [11], tvångsförflyttningar av palestinier, attacker från extremister från båda sidor i konflikten, och med ännu ett krig i Gaza i backspegeln skulle jag vilja säga att Sveriges erkännande av Palestina betyder mycket för möjligheten för en tvåstatslösning och för fredsbyggandet. Genom det som till synes verkar vara ett litet bidrag, ett uttalande från en talarstol i Stockholm, så har hoppet tänts bland dem som arbetar för ett slut på ockupationen, och det fredliga motståndet blivit lite starkare bland alla dem som verkar för fred som jag haft förmånen att möta här i Israel och i det ockuperade Palestina. För dem innebär erkännandet att de kan veta att någon står vid deras sida, och för Sverige innebär det att vi slagit följe med dessa goda krafter, för fred.