Jag är hemma hos Mohammed Kamal Abed i byn Jalud, tillsammans med en granne och en advokat från en organisation som bistår med rättslig hjälp vid husrivningar. Mohammed och grannen tar fram papper efter papper. Bygglov och byggplaner. De är från 1970-talet men är relativt välbehållna.
Advokaten synar arken, ett efter ett. Sedan förklarar han metodiskt vad som behövs göras för att försöka hindra de fyra rivningar som de israeliska myndigheterna nu vill utföra i lilla Jalud.
Då samtalet i rummet sker på arabiska låter jag mina ögon vandra. Jag ser fönstret som, likt fönstren i de andra husen i närheten, är försedda med täta rutgaller. Dessa sattes upp för två år sedan, efter att bosättare från den intilliggande israeliska bosättarutposten kastat sten in i husen, och en fyra-årig pojke blivit träffad av en sten i huvudet. [1]
Mohammed och hans grannar bor i en grupp hus på en kulle belägen en bit bort från Jaluds huvudbebyggelse. Husen har stått på kullen sedan 1970-talet, och det var inte förrän 2005 som byborna fick nya grannar, israeliska bosättare i utposten Ahiya.
Husgruppen ligger precis på gränsen av de områden som sedan Osloavtalet kallas område B och C. År 1995 delades Västbanken upp i tre zoner där område A och B gavs till stor del eller delvis palestinskt säkerhetsmässigt och civilt ansvar, medan militär och civil kontroll i område C gavs till Israel. [2]
Medan område A och B, som tillsammans utgör 40 % av Västbanken, främst består av tätorter och landsortscentran, består område C av Västbankens landsbygd. På dessa 60 % av Västbanken är palestinsk närvaro hårt kontrollerad, och på 70 % av område C är byggande för palestinier helt förbjudet. [3]
Av de 2 020 byggtillståndsansökningar som lämnades in av palestinier mellan 2010 och 2014 gavs endast 33 stycken tillstånd. [4] Dessa tillstånd gäller inte bara hus, utan även tillbyggnader, vattenledningar och tält.
Det hårt kontrollerade systemet av planering och tillstånd har lett till ett naturligt resultat: människor bygger ändå, utan tillstånd. På grund av detta finns i nuläget 11 134 rivningsbeslut för palestinsk bebyggelse i område C. [5]
Genom juridisk hjälp har palestinier ibland möjlighet att överklaga beslut, och därmed skjuta upp rivningen några månader eller ibland några år. Att få beslutet återkallat är dock nära på omöjligt. [6]
Samtidigt bedöms de israeliska bosättningarnas planering och byggande i område C med mått helt främmande från palestiniers verklighet. Bara under 2014 gavs bosättningar tillstånd för byggande av 2 359 hem, och medan en procent av område C är planerat för palestinier är 8,5 % planerat för bosättningar. [7]
Vid byn Jalud har bebyggelsen från den israeliska bosättningen krupit närmare sedan 2005. Och trots att de israeliska myndigheterna inte har haft några invändningar mot Mohammed och hans grannars hus sedan kullen bebyggdes 1975 har de fyra rivningsbesluten nu bryskt ändrat på detta.
Sittandes hemma hos Mohammed tänker jag först att det jag bevittnar inte är något utöver det vanliga. Här finns inga brummande bulldozers, bara ett tyst samtal och den obligatoriska koppen kaffe. Som följeslagare hör man regelbundet om människor som drabbas av rivningsbeslut, och om familjer som gång på gång får sina hem rivna. [8]
Rivningsbesluten till de fyra familjerna på kullen utanför Jalud utgör bara några få av de 11 134 rivningsbeslut som just nu finns i systemet.
Rivningen kan genom en process av domstolsförhandlingar och överklaganden komma att skjutas upp, i bästa fall långt fram i tiden. Men när jag ser Mohammed och hans grannes koncentrerade lyssnande till advokatens sakliga rådgivande förstår jag att från och med nu finns en ständigt närvarande oro för de fyra familjerna: att inte kunna garantera sig själva och sina barn tak över huvudet.
