Just nu är det sommarvarmt, temperaturen närmar sig 30 grader, solen skiner och på Olivberget blommar och doftar rosorna, gräset är grönt och andra växter lyser i härliga färger. Det skulle kunna vara en försmak av paradiset och en aning av härligheten och heligheten! Men i detta ”heliga land” framträder också andra verkligheter — inte så vackra och inte så goda i mina ögon och öron. Under de två sista veckorna har jag bevittnat två husdemoleringar i Jerusalem och vid månadsskiftet besökt den israeliska staden Sderot, belägen tre kilometer från Gaza. Om dessa erfarenheter och mina egna känslor och tankar berättar jag i detta brev.
Andra april får jag ett sms: ”Husförstörelse i Anata, kan du åka dit?” Jag är ensam i teamet just då, men får klartecken från EAPPI-kontoret att åka. Anata är en palestinsk stadsdel i östra Jerusalem, ockuperad sedan 1967. Efter nästan en timmes sökande och med hjälp av olika människor hittar jag till slut området där dagens, men också en tidigare husförstörelse har skett.
Det jag först ser är ett halvt demolerat hus och en vänlig äldre man, Abed al Hameed kommer fram och berättar att huset förstördes för mer än ett år sedan. Han berättar att han och kusinen Yevnes Sbeih har problem med myndigheterna. Trots att de äger marken får de inget tillstånd att bygga sina hus. ”Vi försöker att bygga freden och vad får vi tillbaka? Vart ska vi palestinier ta vägen?” är hans retoriska fråga. Jag känner hur djupt existentiell frågan är, men har inget svar att ge Abed, som arbetat som vaktmästare i anglikanska katedralen St George i Jerusalem i tjugofem år.
Abed berättar att det var många poliser och militärer på plats när bulldozern kom till Hamdans hus denna morgon. Även att en judisk man blev arresterad (frigiven under dagen) när han försökte stoppa demoleringen. Den judiska mannen är professor Jeff Halper – grundare och ledare för ICAHD (Israeliska kommittén mot husrivningar). Han hade tillsammans med volontärer deltagit och återuppbyggt huset förra sommaren. Huset förstördes nämligen en första gång i december 2006.
Jag går sedan upp i branten och längs en mur några hundra meter, då ser jag husruinen och några pojkar som hoppar bland cementstenar och armeringsjärn. Möbler och andra tillhörigheter ligger utanför och några kvinnor står där med tårar i ögonen och håller om varandra. Jag går fram till dem, presenterar mig och varför jag kommer dit. En av dem säger: ”Jag är moder Mohammad Hamdan och detta var mitt hem. Vart ska jag ta vägen nu? Allt är trasigt och vi är fattiga. Några israeler har hjälpt oss att återuppbygga huset — nu har andra förstört det”. Efter några frågor och ett kortare samtal blir jag inbjuden att besöka familjen i ett annat hus tillsammans med några andra (särskilt min fru är välkommen!).
Fru Hamdan tackar också för att jag kommit — med en liten påse med några godisbitar! Vad kan jag göra annat än att tacka och ta emot, förstummad över vänligheten! Tragiskt nog blev det ett andra besök i Anata igår, den 14 april. Ett sms kom till teamet om en ny rivningsorder. Kurt Lygnved och jag beslutar att ta taxi för att snabbt åka dit. Inga problem att finna platsen denna gång. Soldater, poliser (även med hästar), åskådare och ambulanser är på plats. Tidigt på morgonen sitter Yevnes Sbeih, som jag träffade förra gången, och pratar med sin advokat om rivningsordern som kom fyra dagar dessförinnan.
Plötsligt ropar hans fru att en bulldozer är på väg. Av polisen får familjen endast en halvtimme på sig att flytta ut möbler och andra tillhörigheter. Sms (från ICAHD — se ovan) sänds samtidigt ut till freds- och människorättsaktivister, att åka till platsen. När dessa och vi kommer dit, kör grävmaskinen med den ”stora hammaren” fram och börjar hacka och slå sönder huset undan för undan, tills allt blir en enda ruinhög. Alltsammans sker medan mannen, hustrun och övriga medlemmar i familjen, med egna ögon, ser sitt hem tillintetgöras under mindre tid än en timma. Flera gråter och andra skriker ut sin vrede och ilska.
Vad hundratalet poliser, soldater och andra åskådare tänker eller känner är inte entydigt. Själv känner jag protesten växa inom mig. Jag skulle vilja ropa så högt att världens ledare och hela mänskligheten kunde höra: ”Gör slut på våldet!” Om jag haft ett plakat skulle jag ha visat det med texten: ”På detta sätt gör man vänner till fiender!” Men… jag låter tanken styra mina känslor där jag står på min plats. Min väst med EAPPI-symbolen och min tysta närvaro får vara min synliga protest, enligt de instruktioner jag har som följeslagare. Nu efteråt funderar jag på vad en ung kvinnlig student sa då vi möttes på Hebreiska Universitetet för en vecka tidigare. Hon hade erfarenhet av tre års värnplikt som soldat i Israels armé: ”Det enda som kan ändra på situationen och möjliggöra fred just nu är att världssamfundet sätter större press på Israel”. Jag tror att hon har rätt!
Organisationen B’tselem, som arbetar för mänskliga rättigheter, var också på plats i Anata med sina representanter. De berättar följande på sin hemsida: För fem år sedan sökte familjen Sbeih tillstånd att bygga ett blygsamt hus på den egna tomten (ca 300 kvm som Yevnes köpt av kusinen Abed). Ansökan om husbygge var relevant eftersom familjen ägde marken i utkanten av Anata. Men alla förfrågningar och ansökningar avslogs av myndigheten. Familjen valde ändå att bygga. I rapporten säger B’tselem att familjens historia liknar tusen andra – de försöker endast att bygga en framtid för sig själva och sina barn. Ingen i familjen har heller begått någon terrorhandling eller något annat brott, som enligt organisationen skulle kunna vara en anledning till förstörelsen. B’tselem gör också en mycket kritisk markering i sin rapport: ”Genom en politisk och cynisk manipulation av samhällsplaneringen och zonregleringar har regeringen omöjliggjort för palestinier att erhålla tillstånd att bygga.”
Jag samtalade med Yevnes Sbeih två veckor tidigare, nu kan jag och Kurt trycka hans hand och endast genom närvaro och tystnad visa vårt deltagande i hans och hela familjens katastrof. Den uteblivna fredsuppgörelsen påverkar även israeler. Det blir åtta av oss följeslagare varse då vi sista söndagen i mars gör en studieresa till staden Sderot, med israeliska innevånare. Den ligger tre kilometer från Gaza och utsätts varje månad för raketanfall. Under mars månad avfyrades 196 ”qassamraketer”. Dessa har mellan 3- 10 kilometers räckvidd, men kan inte styras mot sitt mål. Några människor har dött, flera har sårats och ibland har dessa raketer träffat hus och andra byggnader. När larmet ljuder har invånarna femton sekunder på sig att uppsöka ett skyddsrum eller en skyddsbox ute vid stadens gator.
Anav Silverman, en ung judinna från USA guidar oss runt i Sderot och visar oss raketskrot på polisstationen. En annan kvinna från staden berättar om skräcken och rädslan att bo där och vi besöker ett hus som träffats av en raket i februari. Det är nu obeboeligt. Befolkningen i Sderot har på grund av raketattackerna minskat från 24 000 till 19 000 invånare. Hamas, som intensifierat attackerna, har avlossat mer än 2000 raketer, enligt media-centret i Sderot. Många av invånarna är fattiga invandrare med judisk bakgrund från Nordafrika. Det bästa som invånarna önskar sig är fred — frågan är om och när den kommer?
