Om skolan rivs

Skolan i byn Khan al-Ahmar är med i tävlingen ”Min vackra skola”. De har byggt en trädgård som går i färgerna grönt, rött och svart. Det är nioåriga Alis favoritplats i skolan men skolan är under rivningshot och barnen riskerar att förlora undervisning och kunskap.

Beduinbyn Khan al-Ahmar har i flera år fört kampen mot att byn ska rivas och människorna tvångsförflyttas. Beduinerna i Khan al-Ahmar är flyktingar från Negev öknen och har varit bosatta på platsen sedan 1950-talet. Khan al-Ahmar är beläget utanför Jerusalem mellan den stora bosättningen Ma’ale Adumin och den mindre Kfar Adumin. Israel hävdar att beduinerna inte äger landet och en flytt skulle öka deras levnadsstandard[1]. Enligt internationell humanitär rätt är det förbjudet för en ockupationsmakt att tvångsförflytta människor [2]. Beduinerna skulle bli förflyttade till området al-Jabal några mil bort nära en soptipp utan möjlighet till djurhållning. Beduinbyn är traditionell och att äga och sköta djur är ett levnadssätt och tradition och att inte ha den möjligheten längre skulle innebära en stor omställning för människorna och de vill inte flytta.

Första gången jag var i Khan al-Ahmar var jag frustrerad över de synliga infrastrukturella orättvisorna. Det går en högspänningsledning över plåtskjulen men byn har endast biståndsfinansierade solpaneler och motorvägen som byggdes för några år sedan har ingen på- eller avfart till byn.

Men det finns en speciell byggnad i byn som alla är stolta över, en skola byggd av bildäck och lera[4]. I skolan jobbar rektorn Halimeh Zahayka. Hon berättar att det går 162 barn i klass ett till nio från fem omkringliggande byar. Skolan finansieras av palestinska myndigheten och skolbudgeten är liten och resurserna räcker inte till. Men det största hotet är att skolan är under hot att rivas. Enligt Halimeh är barnen är väl medvetna om hotet och de vill vara kvar i skolan. Om skolan rivs innebär det att barnen i omkringliggande byar måste ta sig till Abu Dis eller Jeriko för att gå i skolan och det är mellan 15-20 kilometer och många barn kommer därför sluta skolan.

Jag får träffa Ecrom som går i klass nio. För henne skulle en rivning innebära att hon skulle vara tvungen att sluta skolan. Hon har drömmar om att bli lärare eller socialarbetare. Hon är precis nyförlovad och måste ha tillåtelse från sin man eller familj om hon ska fortsätta. Om skolan inte finns kvar blir den drömmen mycket svårare att uppfylla eftersom skolan kommer vara mycket längre bort.

Att Halimeh brinner för sin sak är tydligt. Hon skulle bara vara rektor här tillfälligt men nu har hon jobbat här sedan 2011.

– Det var svårt i början men sen såg jag det som mitt kall att hjälpa de utsatta och marginaliserade

Trots hoten om rivning har hon kontaktat palestinska myndigheten och bett dem att starta klass 10. Hon säger att om barn kan läsa innebär det att familjer i stort har större möjlighet att påverka och förändra sina liv. Skolan är inte bara till för barnen utan också för kvinnorna eftersom skolan har anordnat en del kurser för dem.

Efter att jag varit i Khan al-Ahmar och besökt skolan, tog högsta domstolen i Israel beslutet att alla byggnader i byn ska rivas eftersom de inte har byggnadstillstånd[4]. Ett beslut som inte går att överklaga. Det är osäkert när människorna kan förvänta sig att byn och skolan rivs. Men skolbarnen har med största sannolikhet ingen skola kvar när sommarlovet är över [5]. Hoppet för byn är nu att omvärlden reagerar; att politiker, media och allmänheten uppmärksammar att rivningen och tvångsförflyttningen.