'- Skicka ett budskap till era folk, så att de påverkar sina regeringar att pressa Israel att upphöra med ockupationen.
Jag tittar ut genom tältduken över kullarna och undrar hur Abu Sakrs budskap ska kunna nå ända härifrån norra Västbankens grönskande kullar till Sveriges och Europas folk.
Abu Sakrs familj och släkt är sedan generationer tillbaka herdefamiljer, som sett sin tillvaro allt mer kringskuren av israeliska bosättningar och militär kontroll i Jordandalen. De 300 familjerna i byn al-Hadidiya 1967 har krympt till 15 familjer idag. Men Abu Sakr flyttar inte.
Några herdar leder sin fårflock över kullar som vinterregnen fått att skifta i grönt. En bit bort tränar några soldater och skott hörs borta vid deras träningsområde. Militärbasens antenner och låga, hotfulla byggnader vakar över nejden från toppen av en kulle.
Vita, små blommor växer bland stenarna längs den leriga väg som Israel förbjuder Abu Sakr att förbättra. Vi skymtar familjens enkla gård i en sänka – plastdukar över stålställningar, plåttak över små inhägnader, lera, en gammal pickup. Och bortom den, någon kilometer bort, moderna villor, träd och buskar bakom ett kraftigt stängsel. Bosättningen Roi. De nya husen står stadigt på stulen mark.
Bosättningen började som en militär postering men omvandlades 1978 till ett civilt israeliskt jordbrukssamhälle. Den är illegal enligt internationell humanitär lag [1], liksom alla andra bosättningar på Västbanken.
Trots detta har Israel systematiskt inte bara tillåtit utan på olika sätt uppmuntrat expansionen av bosättningar. [2]
Abu Sakrs släkt är omringad av marker som bosättarna i Roi utnyttjar och getts rätt att bruka eller bygga på. Själv får han inte bygga någonting och en del av hans får har dödats.
– I mars förra året tog soldaterna tre av mina söner, som tvingades lämna fåren. Sju av dem dödades.
Flera gånger har bosättare förgiftat betet, uppger Abu Sakr. 15 får har dött.
Familjen hade tidigare en brunn, men när det israeliska vattenbolaget borrade djupare i närheten torkade den upp. Abu Sakr har inlett en rättslig process mot bolaget.
– Vi har inga dammar och tillåts inte föra ner fåren i dalen där det finns bete. Vi får smyga som tjuvar på natten för att hämta vatten.
Enligt Abu Sakr har en eller flera byggnationer i al-Hadidya demolerats 13 gånger under årens lopp. Han har, utan framgång, gått till domstol sex gånger för att få byn registrerad, och därmed kunna få byggnadstillstånd.
Genomgående är det näst intill omöjligt för palestinier att få byggnadstillstånd i område C, som står helt under israelisk militär kontroll. [3]
Abu Sakr är 63 år och är född och uppvuxen här, liksom hans far. Nu är han snart den ende kvarvarande. Ständiga trakasserier och inskränknigen av deras liv som boskapsskötare driver bort dem.
Abu Sakr har inget emot ett enkelt liv. Hans golv under tälttaket består av stenig jord. Han hustru sitter i ett hörn och rullar degbollar till brödet hon ska steka över öppen eld.
Men han vill ha frihet.
– Vi är det palestinska folket. Vi vill inte ha våld. Vi hatar inte israelerna, vi hatar ockupationen. Vi behöver fred. Världen måste vakna och ge vårt folk vår rätt och vår frihet så vi kan leva normala liv. Får vi inte våra rättigheter och vår frihet så blir det problem för hela världen. Jag är rädd att den unga generationen väljer våld. All press på oss gör att det exploderar.
Bilder
1. Palestinska boskapsskötande samhällen vallar ännu sina får i Jordandalen. Men närmare 90 procent av området är i princip stängt för palestinier då det faller inom område C, kontrollerat av Israel. Foto: Per-Ulf Nilsson
2. Abu Sakr tänker inte ge sig, och inte heller ge sig av för att ge plats för den israeliska bosättningen. Foto: Per-Ulf Nilsson
