Avskild från sitt land, sin by, sina träd, sammankopplad men världen via en tunnel som någon annan bestämmer över. Fängelse eller vardag på Västbanken?
Kullar klädda av olivträd, en klarblå himmel, det hade kunnat vara nästan var som helst på Västbanken. Jag är strax utanför Betlehem i byn al Walaja där jag möter Omar Hajajlah. Omar är en av de många palestinier vars livs förutsättningar helt dikteras av ockupationen.
Hans familj flydde efter Israels bildande, 1948. De flydde då till Västbanken och köpte den mark som han nu bor på och brukar.Hemmet, marken och olivträden har en stark betydelse för människorna här. Hemmet är kopplat till jorden som brukas, marken är modern och träden släktingar som vårdas och ges kärlek. Träden har ofta vårdats och skötts av generationer. Omars familj har redan lämnat sitt hem en gång, sin mark och sina träd. Nu ställs han, precis som sina föräldrar inför en situation där han måste fråga sig om det är värt att sanna kvar, hur mycket hans familj, hans barn kan stå ut med, och om det alls finns något alternativ?
Omar är en av de många palestinier vars livsöden dramatiskt påverkas av den mur som sedan 2002 byggs av Israel på Västbanken. Muren är idag 708 km lång, vilket är dubbelt så långt som 1949 års Gröna linje. [1]
Den Gröna linjen är sträckan som utgör den internationell erkända gränsen mellan Israel och det ockuperade palestinska territoriet. Muren slingrar sig fram genom landskapet och tar olika form: meterhöga stängsel, taggtråd, diken och bitvis utgörs den av en åtta meter hög betongmur. Runt 60% av muren är färdig och resten är under planering eller konstruktion.
Israel har rätt att bygga en mur, dock under förutsättningen att detta görs på det egna territoriet. Det vill säga så länge detta görs på Israels sida om den Gröna linjen. När muren är färdigbyggd kommer runt 85% av den att vara byggd på Västbanken. Dessa 85% av muren är ett brott mot internationell humanitär rätt. [2] Resultatet av den slingrande muren blir en fragmentering av området. Byar skiljs från övriga Västbanken och hamnar på ”fel” sida muren, många bönder skiljs från sin odlingsbara mark och många begränsas i sin möjlighet att röra sig mellan byar, till skola, arbete, vård och inte minst familj och släktingar.
En av de delar av muren som är under konstruktion är just det som utgör problemet för Omar. Byn där Omar bor, al Walaja, ligger nära den Gröna linjen. Tittar man ner i dalen från hans hus ser man järnvägen som här går på den internationellt erkända gränsen.Muren är planerad att gå mitt emellan Omars hus och övriga byn. Israeliska myndigheter vill att huset ska hamna på den palestinska sidan av muren, men Omar vägrar flytta. För att ”lösa” detta har en tunnel byggts för Omars familj. Huset kommer på tre sidor vara omgärdat av stängsel och på den fjärde sidan finns en brant sluttning. Om familjen vill ta sig någonstans ska tunneln användas. Bara den privata tunneln har kostat runt 1.28 miljoner dollar att bygga. [3] Restriktioner kommer att finnas för vem och när tunneln får användas och inga gäster kommer få stanna över natten.
– Vi kommer vara instängda, som i ett fängelse, säger Omar. Jag är mest orolig för mina barn. De kommer vara instängda och isolerade från byn och ingen vågar komma och besöka oss längre. Föräldrarna vågar inte låta sina barn komma hit, säger han och pekar på sina söner som sitter med vid samtalet.
Vägen till skolan som nu tar 5 minuter kommer också vara avspärrad och de kommer få en betydligt längre väg till skolan. Så Omar ställer sig frågan hur mycket familjen kan stå ut med, hur mycket barnen kan tåla. Men svarar sen:
– För en generation sen flydde vi och gav upp vår mark och nu jagar de bort oss igen. När slutar det, hur långt behöver jag fly denna gång?
Sen konstaterar han att han har rätt till sin mark, det har han papper på. Och han är fast besluten att stanna. En beslutsamhet som jag på den korta tid jag varit här ofta mött, motståndet och envisheten, att vägra lämna sin mark, att oavsett vad fortsätta sitt liv. Han gör därigenom det som många palestinier gör: trotsar ockupationen genom att fortsätta leva.
