'- Nazi! hör jag en kvinna ropa från sin altan. Resten av hennes harang på hebreiska förstår jag inte, men budskapet är glasklart: jag och min norska följeslagarkollega är inte välkomna på ”hennes” gata.
Kvinnan är en av de ca 500 israeliska bosättare som bor i en av de fyra bosättningar som är insprängda mitt i centrala Hebron, och gatan vi går nerför är Shuhada street. Gatan ligger i den del av Hebron som är under israelisk militär kontroll. Största delen av gatan är förbjuden för palestinier att beträda. Endast israeler och utländska medborgare har rätt att vistas här.[1]
Att bli kallad nazist fick mig att fundera över ords mening och makt. Vad säger det om bosättarkvinnans världsbild att hon kan beskriva oss så? Vad har vi gjort för att förtjäna detta tillmäle? Var det vår blotta närvaro, eller var det kanske för att vi dagligen slår följe med palestinska skolbarn till deras skola i närheten för att skydda dem mot eventuella trakasserier från bosättare och soldater? Ordens makt är tydlig på Shuhada street. Den kan bland annat ses i den graffitikamp som pågår utmed gatans murar. I klarblå text har någon sprayat ”Free Israel”. En kreativ meningsmotståndare har sedan sprayat till orden ”Palestine from” i grönt mellan de två första orden, innan dessa till sist täckts av två stora Davidsstjärnor. Vad läggs in i orden ”Israel” och ”Palestina”, och vad innebär det att ”befrias” i detta sammanhang?
Hatets och avhumaniseringens språk är också permanent representerat på Shuhada streets väggar. ”Arabs are sandniggers” är ett budskap. Lite längre ner längs gatan står, överstruket men ändå läsbart: ”Killing arabs is fun”. Och på en plåtdörr tillhörande den palestinska Cordobaskolan står ”Gaz the arabs” undertecknat JDL, som står för Jewish Defense League. JDL är en organisation grundad i USA som predikar ”a violent form of anti-Arab, Jewish nationalism” och som FBI beskriver som ”a right-wing terrorist group”.[2]
Shuhada street är en högst märklig och deprimerande plats. Orden räcker inte till för att beskriva dess galenskap. Några lokala ickevåldsaktivister har dock gjort ett försök att genom ordets makt uppmärksamma omvärlden på denna galenskap: vid en presskonferens i september döpte de om gatan till ”Apartheid Street”. Både Hebrons borgmästare och guvernören gillade idén, och på så vis blev det en officiell namnändring.
Aktivisterna hoppas dock att vad de kallar ”apartheidliknande förhållanden” på denna gata skall upphöra, och att namnet kan ändras tillbaka. [3] Oavsett vad man anser om ordet apartheid och jämförelsen med förhållandena i apartheidtidens Sydafrika, så kvarstår faktum att det är just så många palestinier beskriver sin situation.Vad betyder ett namn egentligen? Ganska mycket tydligen. En hel del palestinier opponerade sig mot namnbytet. Fatima, en butiksägare i Gamla stan, tycker att det gamla namnet var bättre: ”Gatan döptes till Shuhada street [Martyrernas gata] efter massakern i Ibrahimi-moskén. Namnet borde aldrig ha ändrats, av respekt för de döda.”[4]
Även bosättarna har säkert en eller två synpunkter på namnbytet. Själva kallar de nämligen gatan för ”King David Street”, efter judiske kung David som ska ha styrt över Judéen ifrån Hebron runt år 1000 f.Kr. [5] Att bosättarna använder detta namn är en sak, men betydligt mer anmärkningsvärt är att även ett av världens ledande företag inom guideboksbranschen, Lonely Planet, använder detta namn i sin karta över Hebron.[6] Att använda bosättarnas namn för den gata utefter vilken tre bosättningar ligger belägna (som liksom alla andra bosättningar är olagliga enligt internationell humanitär rätt [7]) är att skänka legitimitet till deras politiska agenda i Hebron.
Namndispyterna och graffitikampen vittnar om hur olika berättelser frontalkrockar i Hebron. Längs Shuhada streets väggar syns hatfulla ord som drabbar den förbipasserande i sin oförsonlighet. Finns det då inte plats för en alternativ berättelse i Hebron i framtiden? Jo kanske.
En dag passerar jag förbi en avstängd sidogata som avviker från Shuhada street. Framför muren står en soffgrupp (!), och på väggen intill står ett ensamt, starkt ord, ditklottrat av en okänd medmänniska: ”Forgiveness” (Förlåtelse). Kan ett frö av förlåtelse gro och växa i en spricka i asfalten i en stad som så länge präglats av hat?
