Jag har varit på Västbanken i snart två månader och barnen tar en stor plats i mitt liv här. De möter mig var jag går med glada tillrop på engelska: ”What’s your name?”, och jag svarar lika glatt ”My name is Lise”, och sedan frågar jag om deras namn och de ser först frågande ut, men efter ett tag lyser ansiktet upp och de svarar ”Mohammed”, ”Ismael”, ”Eman” eller ”Halimah”.

Varje morgon ser jag hundratals barn i skoluniform gå till skolan. Det är en härlig syn! Barn går i skolan här, även om det finns problem med för stora klasser och brist på material. De barn jag ser i Yatta har oftast inte så lång skolväg och behöver inte vara oroliga för att något ska hända på vägen. Yatta ligger i område A, där palestinska myndigheten styr. Men många barn ute på landsbygden i område C [1] där israelerna styr, har både en lång skolväg och blir ofta trakasserade av bosättare eller av israelisk militär.

Jag tänker berätta om barnen. En del av dem har jag träffat och andra har en följeslagare i min grupp träffat. Berättelserna ger en bild av hur barn kan ha det här på Västbanken.
Vi följer barn från byn al-Seefer två gånger i veckan när de går hem från skolan. al-Seefer är en palestinsk by som ligger i området mellan muren och Gröna linjen. [2] Området är en mycket liten enklav och byn ”samsas” med en israelisk bosättning, Mezadot Yehuda som dock hela tiden försöker expandera på al-Seefers bekostnad. Byborna, de som är över 16 år, måste ha tillstånd för att bo där och komma till och från sin by genom en vägspärr, Beit Yatir.[3]

EAPPI följeslagare Lise Bergh med skolbarn på väg från skolan i Beni Na'im till deras hemby Birin.

Barnen måste varje dag, morgon och eftermiddag, gå förbi bosättningen och genom denna vägspärr för att komma till sin skola som ligger utanför området. Bosättarna ropar ibland glåpord till dem och i vägspärren möter de vaktpersonal från ett israeliskt säkerhetsbolag, men med lika stora vapen som soldater. Vi ser hur personalen söker igenom deras ryggsäckar, även ryggsäckarna till de små barnen som går i första klass. De större barnen som fyllt 16 år måste visa sina id-handlingar och blir ibland visiterade. Det strider mot internationell rätt att genomsöka barnens skolväskor och att kroppsvisitera dem. [4] Jag undrar vad de väntar att finna i ryggsäckarna?

Väl inne i skolan eller hemma i byn kan de koppla av och leka som andra barn. Skolan de går i har engagerade lärare och när vi besöker skolan ser vi barn som leker, idrottar eller läser i skolans bibliotek. Jag såg böcker som Bröderna Lejonhjärta, Alfons Åberg och Vilda bebin på arabiska. Roligt!

Ibland kommer israeliska soldater in på skolan, alltid med sina vapen i full beredskap och går upp bakom skolan där muren ligger för att kontrollera att ingen försöker ta sig över olovligt. Detta är skrämmande, och skolan har förgäves försökt få soldaterna att istället för att gå över skolgården och ibland genom byggnaderna gå utanför skolans område, vilket är fullt möjligt för att nå samma plats. Efter en sådan situation får lärarna ha samtal med barnen för att försöka bearbeta händelsen.

Vi följer också barnen i byn Birin som går i skolan i det större samhället Bani Na’im. Det tar dem upp till en timme i vardera riktningen till och från skolan. De går i alla väder, i het sol, regn eller kyla. De går längs en trafikerad väg som används av israeliska bosättare från bosättningen Pene Hever.

Några av bosättarna verkar ha som sport att köra så nära barnen som möjligt, och barnen får vara beredda att hoppa ner i diket för att inte bli påkörda. Khaled, 18 år, berättar att han och de andra barnen måste passera en vägkontroll, en så kallad flygande vägspärr, som israeliska armén upprättar. Eftersom han är 18 år måste han visa upp sitt id-kort och han blir ofta visiterad. Soldaterna byts ut varje vecka, så visitering sker minst en gång i veckan, men ibland ännu oftare, vilket Khaled uppfattar som rena trakasserier. Ibland får han vänta på att bli visiterad eller för att visa upp sitt id och då kommer han för sent till skolan. De mindre barnen blir inte visiterade, men är oroliga när de ska passera denna vägkontroll med beväpnade soldater. Jag har själv blivit stoppad i denna kontroll och det är inte så att soldaternas vapen hänger löst över axeln utan de håller dem som om de var skjutklara och det är mycket skrämmande.

I byn al-Tuwani i South Hebron Hills finns ännu en berättelse om barn som måste ta sig till skolan under svåra förhållanden. I al-Tuwani ligger en skola där cirka hundra elever från olika byar i området går. Många av barnen som går i skolan har lång väg att gå. De barn som kommer från byarna Tuba och Maghaer, måste på vägen till skolan passera mellan bosättningen Ma’on och utposten Havat Ma’on, som ligger cirka 500 meter från al-Tuwani.

Tidigare blev barnen attackerade av bosättare från bosättningen och utposten och det gick så långt att Kommittén för barns rättigheter i Knesset, Israels parlament, förklarade att barnen hade rätt att ta den kortaste vägen till skolan som gick mellan bosättningen och utposten, och utfärdade en begäran till israeliska armén att skydda barnen på vägen till och från skolan. [5] Den israeliska militärens eskort av de palestinska barnen fungerar dock inte alltid. Ibland kommer soldaterna för sent, och ibland inte alls. Och det händer fortfarande att barnen blir trakasserade av bosättarna.

Vi träffar lärare i skolan tillsammans med UNICEF, FN:s barnfond, och de berättar för oss att barnen mår mycket dåligt av oron att bli attackerade av bosättare och att de inte känner sig säkra med soldaterna. Barnen får ofta rita om sina känslor när det varit trakasserier på vägen och skolan har en särskild stödperson som kommer två gånger i veckan för att barnen ska få bearbeta sin oro efter direkta trakasserier eller attacker.

Jag kan inte låta bli att berätta om barnen i den lilla byn Ka’abneh som ligger på en annan del av Västbanken, utanför Jerusalem. Byn ligger inklämd mellan den israeliska bosättningen Adam och stängsel runt bosättningen och en motorvägskorsning. Här har skolbarnen en utmaning som knappt går att förstå, för att komma till sin skola.
Skolan ligger på andra sidan av den hårt trafikerade motorvägen. Byn har länge försökt få en skolbuss men utan resultat. Byns företrädare Mohamed Ka’abneh visar Marie-Louise Kjellström, följeslagare i EAPPI, hur barnen tar sig till skolan. Han pekar på en avfallstrumma som går under motorvägen och säger att här får barnen krypa igenom varje dag, morgon och eftermiddag. De kryper genom avfall, skorpioner och lera. Än så länge har bara ett barn blivit biten av en skorpion. Alternativet är att barnen försöker kryssa snabbt mellan framrusande bilar på motorvägen, vilket egentligen inte är ett alternativ. Men barnen berättade nu jublande för Marie-Louise att de efter många års kamp ska få en skola i den egna byn. [6]

De här berättelserna ger en bild av barns liv här på Västbanken som naturligtvis präglar hela deras tillvaro. Men det finns också en annan berättelse om barn som får vara barn. Vi ser ofta barn som leker, skrattar och busar, även de barn jag berättat om. Vi träffar ungdomar som läser vidare på universitet, skaffar jobb, och som också tror att Palestina ska bli fritt från ockupationen. När jag nu går ut på gatan utanför vårt hus ropar ett barn från balkongen i huset mitt emot ”What’s your name?” och skrattar.

Vägspärren i Beit Yatir

Bilder

1. EAPPI följeslagare Lise Bergh med skolbarn på väg från skolan i Beni Na’im till deras hemby Birin. Fotograf: R Pond

2: Vägspärren i Beit Yatir som barnen från al-Seefer måste passera varje dag, morgon och eftermiddag. Fotograf: H Zukali

Översättning: Vad heter du? Mitt namn är Lise. 1. The Separation Barrier. B’Tselem, 1 jan 2011. Hämtat 2014-08-20. 2. Om Area C på Västbanken. Training Manual-2013, Housing, Land and property in the West Bank, Area C. Norwegian Refugee Council. 3. OCHA. Om rörelsebegränsningar på Västbanken. 4. Kommentar nr 13 utfärdad av FN:s Barnrättskommitte om artikel 19 I Barnrättskonventionen. 5. Christian Peacemaker Teams. Beslut i Knesset om att israeliska armen ska eskortera barn till al-Tuwani skola. 6. EAPPI Blog “A sign of hope in access to education.

Fler rapporter