Samhället Deir al-Ghusun, åtta kilometer norr om Tulkarem utgörs av 15.000 dunams (1). Av dessa ligger 2,200 dunams inklämda mellan muren och den Gröna linjen (2). Runt trehundra familjer äger mark i detta område. Cirka 150 personer behöver reguljära tillstånd för att nå sina marker, ännu fler vid olivskörden. (3)
Nära hälften av de 10 000 boende i Deir al-Ghusun livnär sig på jordbruk och Khaled är en av dem. Eftersom det är svårt att få tillstånd att bruka sina egna marker, speciellt i områden belägna öster om muren och den Gröna linjen, hjälper Khaled också andra jordbrukare som har mark där. Vi möts ofta då mitt team observerar spärr 624 i Deir al-Ghusun men den här kvällen träffas vi hemma hos honom för att prata om när den israeliska militären konfiskerade tre traktorer, däribland Khaleds.
Vi sitter i vardagsrummet, hjärtat i deras hem. Guldbruna soffor står längs väggarna och i mitten av rummet finns några nätta bord placerade, varpå te och kaffe serveras. Jag hälsar på kusiner och vänner, Maria, Khaleds hustru och deras två pojkar som yr runt i huset. Så här lyder Khaleds berättelse; ” Det var den 16:e oktober och klockan var fyra, det var en alldeles vanlig eftermiddag och vi var ett fyrtiotal personer som väntade på att få fara hem efter dagens arbete. Alla jordbrukare, familjer med barn, var samlade för att passera igenom den israeliska militärens säkerhetskontroller vid spärren. Den här dagen deltog en militärofficer från DCO (4) i kontrollerna.
När det var vår tur meddelade han att våra traktorer fick vänta med att passera till sist. Militärofficeren frågade efter våra ID, personliga tillstånd och tillstånd för traktorerna. Jag svarade att det inte finns några tillstånd, att vi använt spärr 624 de senaste fem åren och att ingen av soldaterna avkrävt oss tillstånd för traktorerna under dessa år. Officeren svarade; ”Men nu frågar jag” och krävde att se våra körkort, ID handlingar, tillstånd och köpebevisen för traktorerna. Jag berättade att vi kunde hämta dokumenten på fem minuter om de lät mig köra hem först, men officeren från DCO vägrade. Det började skymma och det var bara jag och mina två kamrater, traktorerna och militären kvar på platsen.
Klockan började närma sig fem och helt plötsligt sa officeren att de inte längre var i behov av att se tillstånd eller registreringsbevis. Han ringde istället till någon för att kontrollera nummerplåtarna på våra traktorer. Jag sade att våra traktorer redan blivit godkända som kördugliga. Klockan gick och strax före sex bestämde sig officeren för att han inte hade mer tid att lägga på att kontrollera alla detaljer. Han sade plötsligt ”traktorerna måste tillbaka till Israel och jag misstänker att de är stulna”, och beordrade soldaterna att stänga spärren. Vi fick själva lasta av allt material och dra våra släp för hand till andra sidan gaten. Vi blev beordrade att åka med militärjeep till Kafr Saba, i Israel.
Den israeliska polisen förhörde oss i enskilda rum på polisstationen mellan klockan sju på kvällen och kvart i tolv på natten. Under senare delen av förhöret uppmanades jag att ge information om i stort sett alla som arbetar ute på fältet i Deir al-Ghusun. Klockan tolv släppte polisen oss på ett villkor, polisofficeren sade; ”Ni är alla ansvariga för traktorerna men också ansvariga för de misstag vi kommer att upptäcka i framtiden”. Han vägrade ge oss några dokument som bevisade att de konfiskerat våra traktorer. Det enda vi fick var ett telefonnummer till polisstationen. Vi var helt slut och hade inte ätit sedan tidig förmiddag ute på fälten. Ingen av oss hade nog med pengar att ta en taxi hem. Polisofficeren pratade med en av sina kollegor och jag hörde att han på hebreiska sa;”Släng ut de här tre personerna i Jbara CP (5)”.
Under poliseskorten blev vi anklagade för att vara tjuvar och polisen bestämde sig istället för att kasta ut oss mitt i ett israeliskt militärområde utan belysning. För en palestinier är detta förenat med livsfara. Vi fick gå ett par kilometer för att nå Qalqilya, där vi fick tag i en taxichaufför som vi lyckades övertala att köra oss hela vägen hem. Klockan halv tre på natten var vi hemma och taxichauffören erbjöds att sova över, eftersom man kan råka illa ut utomhus vid den tiden. Efter två dagar ringde vi för att höra vad som skulle hända med våra traktorer. Vi blev underrättade om att vi kunde få tillbaka dem och inte bli anklagade, ”såvida inte de upptäcker några misstag”. Samtalet flöt på och med en tvärvändning sade polismannen ”Vi kommer att anklaga er för att ni varit på israelisk mark utan tillstånd för traktorerna”.
Khaled fortsätter; ”Vi kunde helt enkelt inte få ett tydligt svar på huruvida vi skulle få böter eller bli straffade på annat sätt.” Fem dagar senare ringer jag och får tag på en annan polisman. Nu lyder svaret ”Vi har upptäckt att ni stulit alla tre traktorerna. Era försäkringar är inte giltiga och vi har inte sett något köpekontrakt på dem”. Jag svarade att vi hade köpebevisen och kunde faxa dem till DCO direkt. På detta svarade polismannen; ”Det finns ingen anledning att övertyga mig, nu måste ni övertyga domstolen”. Ni har en litens chans… ni kan tala med polisofficeren, han kan ta ett rättegångsbeslut”. Vi fick polisofficerens telefonnummer och den 6:e oktober ringde vi igen, polisofficeren svarade; ”Ring inte hit igen!”
Maria, Khaleds fru bjuder på te med mynta, barnen rusar fram och tillbaka och ger mig ”high five” stup i kvarten. Folk kommer och går genom vardagsrummet men på det hela taget är antalet ca 12 personer i vardagsrummet. Khaled fortsätter sin berättelse; ”Vid det här laget förstod vi att det här kunde få allvarliga konsekvenser. Jag tog kontakt med Rafi som arbetar för israeliska DCO . Han pratar hygglig arabiska. Jag berättade om vad som hänt oss och jag minns mycket väl Rafis svar; ”Detta är inte en militär fråga, det är utom min kontroll” Eftersom ICRC också var involverade i vårt ärende med den israeliska polisen hade Noha på ICRC fått ett samtal från dem. Hon berättade för mig vad polismannen sagt och hur det officiella svaret lydde; ”Eftersom kommittén som handhar ärenden av denna art inte givit oss något svar ännu anser vi traktorerna vara stulna, tills kommittén givit sitt svar”.
Machsom Watch (6) rådde oss i det här läget att anlita en advokat. De skulle betala 2000 shekel (7) av advokatkostnaden och de förmedlade en israelisk kontakt. Den 9:e november tog vi kontakt med advokaten som var villig att ta sig an vårt ärende. Två dagar senare möttes vi på den Gröna linjen. Vi satt tillsammans i ett par timmar och våra vittnesmål blev nedtecknade. Registreringsbevis för traktorerna, tillstånden, ja allt av vikt som rörde oss och traktorerna överlämnade vi till advokaten. Han ville ha 6000 shekel för att hantera vårt ärende. I det läget fanns knappa möjligheter för oss tre att täcka kostnaderna. Vi hade nu varit utan traktorer i snart fyra veckor och advokaten meddelade polisstationen att han skulle representera oss i rätten. Detta innebar också att vi var ålagda att ansöka om tillstånd för att själva kunna närvara i rätten. Den 14:e november tidigt på morgonen, åkte vi in till Tulkarem och ansökte vid israeliska DCO. Efter två timmars väntan blev vi nekade att närvara vid vår egen rättsprocess eftersom de ansåg att vår advokats papper, som underströk vikten av att vi var i rätten, inte bevisade något behov. De menade att vi skulle ha med oss ett bevis från domaren själv.
Samma dag reste advokaten ensam till rätten i Kafr Saba, men innan rättegången startade ville polisofficeren skjuta upp rättegången två veckor, eftersom polisen ännu inte fått svar från kommittén. Den 28 november flyttade de också rättegången från domstolen i Kafr Saba till Tel Aviv. Samma dag ansökte vi återigen om att få tillstånd att närvara då vårt fall togs upp i rätten. Israeliska DCO gav oss ett endagstillstånd att åka till Tel Aviv i Israel. Under vårt första möte med domaren fick vi hans ord översatta till arabiska. Jag minns mycket väl hur domaren uttryckte sig; ”Jag har gått igenom filen noga och jag ser att ni har era köpebevis för traktorerna, jag ser också klart och tydligt vad som pågått vid spärr 624. Därför har jag har inget behov att höra er eftersom jag har en klar bild av vad som hänt er”.
Polisen infann sig aldrig vid detta möte eftersom de hävdade att de inte fått varsel i tid om att mötet skulle äga rum. Ärendet flyttades återigen till den lokala rätten i Kafr Saba i Israel och det tog ytterligare en tid innan polisstationen i Kafr Saba samtyckte till att ta ärendet till rätten. Det bestämdes att ärendet skulle resas den 4:e december. Detta ignorerades av polisen. Vår advokat bad återigen om att få ta upp ärendet och det ärendet förlades slutligen till den 11:e december. Den 10:e december ringde vår advokat upp oss och berättade att polisen i Kafr Saba precis har meddelat att det inte kommer att bli några påföljder om vi avstår att driva ärendet vidare rättsligt. Då vi tillslut signerade papperna kände jag att vi kunde vunnit om vi fortsatt, men vi gjorde inte det. Förutom att vi betalat mer än 6000 shekel i advokatkostnader, krävde polisen i Kafr Saba att vi skulle betala 700 shekel var, för att få traktorerna lämnade tillbaka till spärr 624 i Deir al-Ghusun. De utlovade 2000 shekel från Machsom Watch fick vi aldrig.
Jag känner att allt som utövades från den israeliska militären och polisen var direkt riktat mot oss. Jag är en av de som har kontakt med de internationella människorna i Tulkarem, där jag representerar oss som lever med dessa godtyckliga villkor varje dag. Under strejk eller organiserat motstånd är vi helt beroende av oss själva och i våra liv under ockupationen är varje handling noga avvägd. Vi har inga skriftliga bevis för vad som inträffat förutom datum för konfiskeringen, skrivet med spritpenna på traktorhuven” Samtalet är på väg mot sitt slut, vi kramar varandras händer och säger; ”until we meet again” Jag sitter hemma och läser några rader från Richard Wright (8) ”Människor som lever i konflikt tenderar att ha två val; Att acceptera den orättvisa som är utförd mot dem, eller att göra motstånd”.
