Jag vill inte känna hat. Så står det skrivet på betongmonstret som tornar upp sig framför mig. Jag står på dammig palestinsk jord och vinden blåser i mitt hår. Mina ögon vandrar uppåt himlen, längs med en mur och på grafittin som täcker den. Jag känner mig sorgsen nu, det gör ont i magen och innanför ögonen. Det känns orätt här, ungefär som om någonting gick fruktansvärt fel när människan skrev sin historia. Jag är vittne till en travesti.
En travesti på människans sätt att ordna sin värld. För en dag tog orden slut och betongen vid. Jag ber om ursäkt för dramat i inledningen, men om ni såg den skulle kanske även ni fälla en tår över mänsklighetens nycker. Kärt barn har många namn säger de; mur, separationsbarriär, apartheidmur och stängsel. I detta berättande forum väljer jag att kalla det jag ser framför mig för mur. Men ni ska veta att i hjärtat mitt ryms det långt fler namn på fenomenet att uppföra skiljelinjer mellan människor. Att fysiskt stapla betongblock i kilometerlånga sträckor för att stoppa relationer och kommunikationer, att praktiskt taget bygga bort det som utgör fundamentet i människan – nämligen kontakten med andra individer, är för mig ett brott.
Jag behöver reagera. Vill gapa och skrika på någon! Var är de ansvariga för detta? Ställ dem här framför mig så jag får se dem i ögonen. Be dem ta med hammare och slägga, vi måste tillsammans slå sönder denna betongidioti. Jag vill kunna se vad som finns på andra sidan. Jag vill inte känna mig fängslad här. Jag är bara på besök i detta surrealistiska landskap men andra individer har fötts- och lever med denna mur. En mur mellan dem och ”de andra”, mellan dem och de sina. Jag kommer att kunna skaka av mig minnena men de som är kvar, de som inte kan eller vill lämna, kommer att präglas av dess ständiga närvaro. Magkänslan som planterats inuti mig säger att det inte skulle bli så här. På olika platser tar sig muren olika skepnad. Jag har sett den i ett flertal varianter, beroende på dess publik.
I Palestina är den fulgrå och högrest, närmre Israel kommer den i olika färgkombinationer, material och höjd. Ibland kan jag inte ens avgöra ifall det är den faktiska muren jag ser eller någons tomtmarkering. Fram ringlar den på helig mark, i det heliga landet med det heliga folket. Märk singularis; heligt folk framför heliga folk. För om alla hade varit heliga i det heliga landet skulle väl inte denna oheliga mur behöva existera? Många saker angående den här muren förbryllar mig. Israeliska myndigheter hävdar att ”den allmänna opinionen i Israel har krävt att ett stängsel ska byggas för att blockera passagen för terrorister in till israeliska bostadsområden” och att ”det enda syftet med Israels säkerhetsstängsel är att förse de israeliska medborgarna med säkerhet.”[i]. Med detta i åtanke föreställer jag mig nu ett stängsel som skall stänga ute farliga människor och erbjuda trygghet åt de som känner sig utsatta. De lurar mig. Varför ser mina ögon en åtta meter hög betongmur? De gånger muren faktiskt övergår i stängsel följs det åt med diken, inhägnader, patrullvägar och taggtråd.
Vart är det israeliska bostadsområdet? Vart är terroristerna? Jag ser avdelade palestinska samhällen på båda sidor om muren där jag står, som om de skurits i två delar och likt öar flyter runt utan kontakt med fastlandet.Varför skiljer inte muren Israel från sin granne Palestina? Varför är den här där jag står, inne på Västbanken? Varför skiljer den palestinier från andra palestinier? Varför är muren så lång när gränsen[ii] som skall avdela de två folken är så mycket kortare? Varför bygger människorna muren i kringelkrokiga mönster och får mig att känna mig som en borttappad i en palestinsk mosaik. Allt har blivit till fragment. Vad är Palestina nu?
Så många frågor och så många sorgliga svar. Jag är så besviken. Jag orkar inte ens skriva ner alla svaren till er här. Jag tror att jag bär många av dem inombords och kanske kan jag försöka sammanfatta dem i en mening; Muren söndrar och härskar inom ett folk och bygger bort ett folk från ett annat. Må jag se den falla Under min livstid.
