Min första reserapport handlar om mötet med Västbanken i Palestina. Jag har läst många rapporter om konflikten mellan Palestina och Israel och jag känner väl till den internationella rätt som reglerar ockupation av ett land och mänskliga rättigheter. Nu är jag här och kan med egna ögon se hur verkligheten ser ut på Västbanken och hur ockupationen, bosättningarna och den israeliska armén präglar vardagen och livet i stort för palestinier. Nu börjar mitt uppdrag att vara följeslagare.
Jag har kommit till Jerusalem, den första anhalten på mina tre månader som följeslagare på Västbanken, inom ramen för Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel.
Staden är fantastisk. Bilder från kristendomens och biblisk historia flimrar förbi och samtidigt bullrar den av bilar och andra moderniteter. Staden är dock just nu präglad av kidnappningen och morden på tre israeliska tonåringar och en palestinsk pojke och kriget i Gaza sedan den åttonde juli i år. [1] Det är mycket oroligt och sammanstötningar mellan israeler och palestinier sker dagligen med skador och även dödsfall. När vi går runt i staden ser vi gummikulor på marken, otäcka tunga kulor som kan ge allvarliga skador. Vi ser rester av ”stinggrenades”, en sorts gummibomber som exploderar och går i tusen bitar som sprids. Normalt ingen skada men väl en rejäl skrämseleffekt. Tårgas används ofta. Vi får inte vara ute på kvällarna och vissa delar av staden får vi inte besöka. I bokhandeln tvärs över gatan finns en insamlingsbössa för familjer till döda ”fäder, söner och bröder” i Gaza.
Efter några dagars utbildning åker vi till våra placeringsorter där vi ska vara i tre månader. Jag är placerad i South Hebron Hills och ska bo i staden Yatta. Resan dit är märklig och bekräftar att Israel bryter mot internationell rätt genom att flytta sin befolkning in på ockuperat område och därigenom tar land från Palestina. På vår väg ut ur Jerusalem ser vi muren som skiljer Israel från det ockuperade Västbanken och som skär in i Västbanken. Som delar palestinska byar och skiljer åker från bostad. Som tar land från det område som fastställdes genom den Gröna linjen, den gräns som gäller sedan 1967. [2] En mur som omedelbart skapar en skiljelinje mellan palestinier och israeler och mellan människor och deras vardag. När vi åker vidare splittras landskapet av israeliska bosättningar och så kallade utposter, de senare olagliga enligt israelisk lag men båda olagliga enligt internationell rätt, med israeliska flaggor som provocerande vajar på ockuperat land. Bosättningar som växer och lägger beslag på palestinsk mark med stöd av lagstiftning som missgynnar palestinier som inte kan visa upp papper på sin äganderätt sedan generationer tillbaka. Som lägger beslag på palestinsk mark genom trakasserier så att palestinier tvingas flytta och lämna sin mark. Mellan dessa bosättningar och utposter ser vi palestinska byar där palestinier, ofta i små byar, lever bäst det går. De för en ständig kamp för att behålla sin mark, sina hus och sitt levebröd.
Landskapsbilden förstärker min kunskap och min kartbild över ett otillåtet ockuperat land och brott mot internationell rätt genom bosättningarna.
Vi åker vidare och kommer till Yatta som ligger i område A, vilket betyder att Palestinska myndigheten ansvarar för administration och säkerhet här. Yatta är en stad som växer och invånarna har släkt i byarna utanför Yatta, de som bor i byarna vi sett mellan bosättningar och utposter på vår färd från Jerusalem. Bybor som inte kan lämna sina byar utan att riskera att förlora sin mark eller sina hus. Området utanför Yatta är område C, vilket betyder att Israel ansvarar både för den civila administrationen och för säkerheten. Det är militären som har ansvaret och fattar besluten om byggnadstillstånd, tillgång till vatten och elektricitet.
Det är här som vi ska tillbringa tre månader och stötta palestinier och israeliska fredsorganisationer. Så att palestinska bönder kan skörda i fred. Så att palestinska barn kan gå till skolan utan att trakasseras. Så att husrivningar och förstörande av brunnar inte ska ske obemärkta. Och så att israeliska fredsorganisationer ska känna stöd för sin kamp för en rättvis fred. En svår men så viktig uppgift. Och inte minst att rapportera för omvärlden vad vi ser.
Bilder
1. Beduinbyn Um al-Kher ligger ”staket” i ”staket” med den israeliska bosättningen Karmel. I förgrunden byn och i bakgrunden bosättningen. Innevånarna i Um al-Kher tillhör stammen Jahalin, som är flyktingar sedan 1948. De har köpt marken i byn och har äganderättsbevis på det. Trots det har bosättningen Karmel, som började etableras 1980 tagit delar av byns land. Foto: Lise Bergh.
2. I bakgrunden syns den israeliska bosättningen Karmels stora ladugårdar för boskap och i förgrunden beduinbyn Um al-Kher med sina mycket begränsade resurser. Delar av deras land har tagits av bosättningen Karmel. Foto: Lise Bergh.
