”All min mark ligger på fel sida muren. Allt jag vill är att komma dit, jag vill inte ta mig in i Israel. Jag hade ett tillstånd för att åka dit, men det gick ut och nu väntar jag på att få ett nytt. Under tiden måste min vän vattna mina oliv- och citrusträd.”
Bassam Abdallah berättar sin historia för mig medan jag äter en falafel på huvudgatan i Jayyous, den by på Västbanken som är mitt hem under tre månader. Det är mitt på dagen och hettan är tryckande, trots att det bara är mitten av maj. Bassams berättelse är typisk för Jayyous. Jag har bara tillbringat några dagar här, men jag har redan hört samma historia många gånger.
Den mur som Israel har byggt utmed Västbanken skiljer bönderna från deras åkrar. Sjuttio procent av den mark som tillhör Jayyous har hamnat på fel sida muren, enligt människorättsorganisationen B’tselem. Muren följer bara delvis den gröna linjen, som utgör gränsen mellan Israel och Västbanken. Större delen slingrar sig in på palestinsk mark. Bassam och alla andra bönder i Jayyous måste ansöka om tillstånd från israeliska myndigheter för att passera till andra sidan. Ofta är det bara en person i varje familj som får tillstånd, vilket inte räcker till för allt arbete med att bruka jorden.
Anledningen till att människor nekas tillstånd är de anses utgöra en säkerhetsrisk, eller att de inte kan bevisa att de äger marken som deras förfäder har brukat i generationer. Bara omkring 20 procent av alla som behöver tillstånd får det, enligt siffror från FN:s organ för humanitära insatser på Västbanken, UN OCHA. Ett annat problem för bönderna i Jayyous är svårigheterna med att resa på Västbanken. Det nät av vägspärrar och hinder i form av diken och avstängda vägar som Israel upprättat gör det mycket svårt att transportera jordbruksprodukter till de större städerna.
Fattigdomen är utbredd och många unga drömmer om att ge sig av till Europa eller USA för att få en dräglig tillvaro. För mig som är gäst här är dock tillvaron fylld av glädje, trots de svåra berättelser som jag får ta del av. Invånarna i Jayyous är oerhört gästfria och jag har blivit bjuden på otaliga koppar sött te och kardemummakryddat kaffe. Det första ämne som kommer upp i samtalen, som förs på engelska uppblandat med de få ord arabiska som jag och mina kolleger kan, är nästan alltid marken som hamnat på fel sida muren. Därför ville jag berätta om det i mitt första resebrev.
